Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Rickard Olssons sorg över den döde sonen

För Expressens Pascal Engman berättar Rickard Olsson om bråk med SVT-chefer, nakenbilder, dekadensen i Gävle, rädslan över att få lägga ner "Vem vet mest?" och sorgen över döda sonen. Foto: Anders Ylander
Rickard Olsson leder bland annat "Vem vet mest" i SVT. Foto: Roger Vikström

Rickard Olsson är programledaren som ställer frågor och skämtar i SVT:s "Vem vet mest?".

För Expressens Pascal Engman berättar han om bråk med SVT-chefer, nakenbilder, dekadensen i Gävle, rädslan över att få lägga ner "Vem vet mest?" och sorgen över döda sonen.

– Vi fick föda fram honom på samma avdelning där andra par låg och födde sina levande barn. När jag gick och hämtade kaffe mitt i alla skit, då satt andra par med sina nyfödda där, säger Rickard Olsson.

RICKARD OLSSON

Namn: Rickard Olsson.

Ålder: 48.

Bor: I Nacka utanför Stockholm.

Familj: Dottern Asta och sambon Therese Broberg.

Yrke: Programledare.

Aktuell: Ständigt aktuell med "Vem vet mest?" i SVT2. Dessutom programledare för "Wild Kids" i Barnkanalen.

Många av mina vänner älskar att kolla på "Vem vet mest?" när de är bakfulla.

– Ja, på universiteten, på söndagarna, tror jag det är väldigt många som kollar i studentkorridorerna.

Du och "Vem vet mest?" är för landets akademiker vad Hasse Aro och "Efterlyst" var för landets fångar?

– Exakt, haha. Men det fler än bara akademiker som kollar. "Vem vet mest?" skär genom alla samhällsgrupper. Och jag vet invandrare som lärt sig svenska genom det.

Hur sexigt program är det att göra egentligen?

– Sexigare och sexigare. Det har varit en jävligt jobbig resa. Vi bytte projektledare tio gånger på nio säsonger. SVT undervärderade och misskötte programmet under många år. Ska man spela in fem program om dagen måste man ha en förproduktion som är kirurgisk. Det var skitjobbigt, många grät och gick på knäna på jobbet.

 

LÄS MER: Rickard Olsson bryter mot SVT:s regler

 

Du också?

– Nej, jag var arg under väldigt lång tid. Folk har inte gjort sitt jobb, inte fattat, inte toppat laget. Ska man ha hög svansföring måste man leverera på den nivån också. En spade är en spade. Du kan liksom inte spreja guld på en bajskorv och kalla det för guld. Är det dåligt måste man säga det.

Känner du dig gubbig?

– Jag är väldigt gubbig. Jag sitter med mina böcker och läser i en fåtölj. Det är sällan jag är inne i stan. Jag sitter oftare hos grannar framför en eldstad och pratar om båtar och bryggor. Och om Nacka Kommuns extremt oproffsiga hantering av vår detaljplan.

Det är verkligen gubbigt. Är inte problemet när man börjar tala för mycket om vad som är fel i kommunen att man förr eller senare blir rättshaverist?

– Jag skulle utan tvekan kunna bli rättshaverist. Jag är väldigt nära. Jag har en Una-bombare i mig. Trycker du på rätt knappar så sitter jag och skriver långa brev på ettans radavstånd med hänvisningar till olika paragrafer.

Har du skrivit sådana brev?

– Ja. Till SVT-chefer under "Vem vet mests" mörka period. Alldeles för långa, osammanhängande, skrivna i väldigt stor affekt.

 

LÄS MER: Därför tvekar Rickard Olsson på bröllop

 

Får du ångest sen?

– Nej, jag har ju rätt i sak. Många gånger svarar cheferna inte alls och tror att det kommer blåsa över, att jag lugnar ner mig. Andra har trott att jag inte tyckt om dem på ett personligt plan. Men det handlar bara om vad de levererat. Sen startade jag ju krig mot Nacka kommun om mitt bygglov.

Vad hände?

– Olssons fingrar gick i gång. Jag skrev till politiker och tjänstemän och tryckte "send". Vi rättshaverister använder minimalt radavstånd och litet typsnitt. Alltså, jag har verkligen en Una-bombare i mig. Jag blir helt galen på dumheter och orättvisor som ingen kan förklara.

Haha okej. Vad gjorde du i uppväxtens Gävle?

– 80-talets Gävle var fantastiskt. Mycket musik, kärlek. På gränsen till dekadent. Det är nog det närmsta dekadens jag kommit livet. Framför allt innan aidsen kom. På det tidiga 80-talet var Babsan och de där med, det var transvestiter, killar var med killar, tjejer med tjejer. Det var väldigt tolerant. Både sexuellt och mot minoriteter. Sen kom aidsen, då blev det mindre tolerant sexuellt. Nu kan jag se hur Sverigedemokraterna växer. Den toleransen har försvunnit. Det gör ont, tycker jag.

Var du dekadent själv?

– Nja, jag levde väl i en trygg utkant av det hela men var väl ändå en viss del av kan man säga.

Kryptiskt, men okej. Hur dekadent lever du i dag?

– Dekadent skulle jag inte säga. Det är okej att leva dekadent fram tills man är trettio, efter det blir det bara sunkigt.

Jag ska tänka på det, jag lovar. Du har två år kvar till femtio?

– Jag har förberett mig. Jag har färgat håret sedan jag var 28, då kom döden på besök med sitt första gråa hår. Jag bestämde mig för att färga håret fram till jag är fyrtio. När jag fyllde fyrtio kände jag att jag inte var redo att sluta än. Jag får se om jag slutar färga håret när jag är 50.

 

LÄS MER: Efter tabben – Olsson i möte med SVT

 

Raggas det på dig när du är på krogen?

– Ja, men det råkar alla tv-nyllen ut för. Tjejer som aldrig kollade på mig innan, plötsligt ligger de kvar med blicken och ger mig ett leende.

Blir du smickrad?

– Jadå. Men en krass röst i mitt huvud viskar "det hade aldrig hänt om du inte jobbat på tv". Men visst, man blir ändå smickrad.

Skamliga förslag?

– Det har hänt att det dimper ner bilder i mobilen, när kvinnor kommit över mitt nummer och skickar nakenbilder. Inga ansikten.

Vad gör du då?

– Ingenting. Hade jag svarat hade jag hamnat i någon slags dialog. Jag är sambo och det känns inte OK att inleda dialog. jag raderar men tänker att "kul att du tänkte på mig!", haha. Sen hör jag den där rösten igen. "Det där hade aldrig hänt om du inte jobbat på tv".

För några år sedan drabbades du av en "psykisk förkylning".

– Ja, jag skilde mig 2005. Bodde i Göteborg 40 veckor per år. Det var väldigt ensamt. Jag träffade en tjej där, men det var liksom inte livets största kärlek. Jag tappade det sociala livet i Stockholm också. Jag var bara pappa när jag var här, och ensam i Göteborg.

Hur illa var det?

– Jag gick ju till en psykolog. Både i samband med skilsmässan och det andra, ensamheten. Den där ensamheten var svår. Jag är ju social. Ensam är inte stark. Det finns inga framgångsrika eremiter. Jag är rädd för den ensamhet som inte är självvald. Den är fruktansvärd.

Gillar du livet?

– Jag har en krass och cynisk världsbild. Livet är ju ganska tråkigt om man bara ska leva det. Jag hatar uttrycket "bara vara". Det är ju ett dött tillstånd. Fyller man inte livet med bus, dekadens eller vad fan det är - saker du inte bör eller får göra - då är livet skittråkigt, värdelöst.

Vad fyller du ditt med?

– Båt- och vattenleksaker. Jag köper många leksaker överhuvudtaget. Till min revisors stora förtvivlan. Men jag känner: varför ska jag ha pengar på banken? Jag ska väl leva upp dem? Jag har kontrakt till och med 2016 med SVT. Då kan de säga "vi vill inte ha dig". Då har jag i alla fall haft en vattenskoter och lekt med den så mycket jag kunnat.

Är du nojig för att få lämna?

– Det är klart. Jag är 48 år och har aldrig haft ett jobb som varat längre än ett år. Hela mitt liv har jag byggt på "hoppas att det håller". Fotbollsspelare får längre kontrakt.

Vad är det tuffaste du gått igenom?

– Skilsmässan. Det är jobbigt att skiljas, även om livet blir bättre efteråt. Ofta är det hårda ord, man ska bryta upp allt. Skilsmässor har en tendens att ta fram det värsta hos människor, även om vår skilsmässa var fredligt och ömsesidig. Men det var jobbigt att familjen splittrades.

Tog det fram det värsta hos dig också?

– Ja, även om jag, enligt mig själv, så klart försökte vara så god som möjligt. Men alla tycker väl att de är "den goda" i en separation.

Du växte upp med din styvpappa, vad hände med din biologiska pappa?

– Jag träffade honom ibland. Inte så mycket. Det har varit okej. Han har ändå firat jul med oss emellanåt. Men han har varit vid sidan om. Min styvpappa var 23-24 när han kom in i mitt liv. Jävligt ung. Han tog väl inte riktigt det där pappa-ansvaret. Knyta skridskorna, följa med på träningarna. Jag saknade en fadersfigur och var avundsjuk på kompisar med farsor

Hur påverkade det dig?

– Mer som vuxen än som barn, tror jag. Jag sköter mig gärna själv, litar inte på andra om de inte bevisat att de är trofasta och ärliga.

Har du berättat för dem hur du kände?

– Man kan säga att båda har bett om ursäkt för att de inte tog ansvar. Så ja, jag har berättat. Det har också gjort att "Wild Kids" är väldigt viktigt för mig. Det finns barn som inte har hela familjen städad och fin. Dem brinner jag lite extra för. Samtidigt har det gjort att faderskap känns väldigt viktigt för mig.

Ville du bli pappa tidigt?

– Ja. Och det hängde ihop med att jag så jävla gärna ville ha en riktig och närvarande farsa. Ur det föddes viljan att bli pappa tidigt själv. Du frågade mig innan vad det värsta jag gått igenom om var. Jag sa skilsmässan. Det är inte riktigt sant.

Inte?

– Innan vi fick Asta, min dotter, fick vi en son. Primus, Han dog i magen efter att de gjort fostervattensprov. I femte månaden.

Vad hände?

– Vi fick föda fram honom på samma avdelning där andra par låg och födde sina levande barn. När jag gick och hämtade kaffe mitt i alla skit, då satt andra par med sina nyfödda där. Vaggade och ammade. Unga killar som sken av stolthet. Och där inne låg vi och skulle föda fram ett dött barn.

Helvete vad sjukt.

– Samtidigt är alternativet värre. Ska man förpassas till någon avdelning för dödfödda barn?

Det hade nog varit världens sorgligaste avdelning.

– Ja. Det här är nog det bästa alternativet, ändå. Det finns ändå något fint i det djupt sorgliga.

Besöker du Primus på minneslunden där han är begravd eller försöker man glömma?

– Inte glömma. Det är ett ärr i själen. Det är ganska stigmatiserande för många. Många par bryter upp efter ett att ha fått ett dödfött barn. Kvinnan och mannen sörjer så jävla olika. Mannen är liksom "jag vet att jag har bläck i pennan, vi kör igen". Kvinnan har ju haft det där i sig. För kvinnan blir sorgen mer fysisk än för mannen, hon har ju i princip varit sitt egna barns grav. Det är så klart traumatiserande på ett sätt vi killar inte riktigt kan förstå.

 

LÄS MER: Olssons jobb sliter på förhållandet

 

Du nämnde "bläck i pennan". Var du orolig att du inte hade det?

– I och med att jag ville bli pappa, väldigt mycket, och det tog så lång tid och var problem, så funderade jag om det var mig det var fel på. Det hade varit en sorg i sig. Den sorgen började jag förbereda mig på, under hela processen. Jag blev glad för graviditeten, väldigt glad.

Men ni höll ihop och sen fick ni Asta?

– Ja, och sen bröt vi upp. Men har man gått igenom en sån historia blir nästa graviditet verkligen som att bära ett ägg i handen. Fy fan. Varenda dag är... Första graviditeten tar man för givet. Andra förstår man att det inte är självklart att det blir barn.

Det kanske inte är så konstigt att du säger att du har en krass syn på livet.

– Nej, kanske inte. Du lägger ett bra pussel.

Vill du ha fler barn?

– Ja. Jag har varit sugen på fler hela sommaren och hösten. Det går lite upp och ner. Men det vore väldigt kul att bli pappa igen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!