Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Renée Nyberg: Jag blev misshandlad

Säg "Renée Nyberg" och de allra flesta tänker på framgång, tv-priser och pengar som gräs.<br>Men för Pascal Engman berättar den "Bytt är bytt"-aktuella TV4- stjärnan om de mörka åren, terapin, festerna och förhållandet där hon gång på gång misshandlades.Foto: Suvad Mrkonjic
2014. Renée Nyberg intervjuar Project playground-grundaren och prins Carl Philips fästmö Sofia Hellqvist.
"Gillar mig själv". Renée Nyberg har gått i terapi i flera omgångar för att få hjälp i särskilda situationer. Men i grunden har hon stabil grund att stå på. "Jag gillar mig själv, jag brottas inte med låg självkänsla", säger hon till Expressens Pascal EngmanFoto: Pavel Maira Www.Pavelmaira.Se
Foto: Anna Hållams
Foto: Mikael Sjöberg

Säg "Renée Nyberg" och de allra flesta tänker på framgång, tv-priser och pengar som gräs.

Men för Pascal Engman berättar den "Bytt är bytt"-aktuella TV4- stjärnan om de mörka åren, terapin, festerna och förhållandet där hon gång på gång misshandlades.

- Mitt egenvärde försvann, jag förlorade det. Det gick så långt att man tänker att man förtjänar det, säger programledaren.

TV-drottningen

Namn: Renée Nyberg.

Ålder: 48.

Bor: Stockholm.

Familj: Maken David Hellenius och barnen Emma, Tom och Leo.

Inkomst: 1 748 000 kronor, 2012.

Aktuell: Som ny TV4-profil med "Bytt är bytt" - ett nytt tävlings- program om antikviteter. Samt gamla tävlingsformatet "Deal or no deal".

Karriär: Nyberg har tidigare lett program som "Byggfällan", "Blåsningen", "Cirkus Zlatan", "Nyberg & Törnblom", "45 minuter" och "Slussen".

Jag tänkte börja med en ful fråga: Hur tät är du egentligen Renée?

- Det är verkligen fult, jag undrar varför det är så. Säkert har det något med jantelagen att göra. Men vi har verkligen så att vi klarar oss i vår familj.

Är du ekonomiskt oberoende?

- Jag säger som Jonas Gardell brukar säga: I'm a rich bitch. Men det passar bättre på honom, han är verkligen en svinrik bitch.

Så Gardell är rikare än du?

- Absolut.

"Vi är tråkiga"

Jag tror att skulle man göra en undersökning på vilket par svenska par helst skulle vilja äta parmiddag med, så hade du och David Hellenius vunnit. Vilka andra kändisar äter ni parmiddagar med?

- Haha, vi är tråkiga där. De enda kändiskompisar vi har är Christine Meltzer och hennes man Niclas. Men Christine och David var kompisar i grundskolan, så även om hon varit okänd hade vi umgåtts med henne.

Någonstans har jag läst att du och David mest hänger med äldre människor.

- Det infinner sig ett lugn när man kommer upp i åren. Vad som är viktigt i livet kommer man ofta på senare, att det inte är karriären, inte priserna man vinner. Det är nog det vi uppskattar mycket.

Men vad gör ni på de där parmiddagarna med era seniorvänner. Leker ni charader?

- Haha, charader? Nej, vi frågar dem väldigt mycket, om hur livet blir och så där. Men alltså, det är inte så att vi sitter där som i någon parterapi. Vi har skitkul. Och de njuter verkligen av livet.

Firar fruktbröllop

Vad gör du när du njuter av livet?

- Jag och David gillar så mycket att vara med varandra. Det är många som tycker att det är konstigt att det fortfarande är så. Trots att vi firar fruktbröllop.

Vänta... Fruktbröllop?

- Ja, men att vi varit gifta i fem år på nyårsafton, varit tillsammans i tretton år. Men det är så: Jag vill mest av allt vara med David, han vill mest av allt vara med mig. Det är liksom det vi gör. Det räcker med att vi tar bilen till landet och hänger där. Utan att romantisera det alltför mycket, för det är så klart vardag och tråkigt mycket i vårt liv också, men ledig tid med David, det njuter jag av.

David i all ära, men har du haft någon riktigt vild festperiod i livet.

- I gymnasiet. Men värst var det när jag var utbytesstudent i USA, utanför Denver. Det går inte ens att trycka i Expressen, det som hände där.

Kallades "The Crazy Swede"

Varför det?

- Jag hamnade hos en frånskild kvinna som just träffat en ny kille. Tredje dagen frågade hon om det var okej för mig att bo själv. Jag tyckte ju det var toppen, så hon flyttade. Ganska snabbt blev det ett festställe. Efter några månader gick jag under namnet "The Crazy Swede".

Renée "The Crazy Swede" Nyberg? Hur vilda var de där festerna då - knarkade du?

- I Colorado, där marijuana numera är legaliserat, var det konstigare att röka cigaretter än att röka braj.

Så du svarar på frågan genom att redogöra för det politiska läget i det Christiania-liberala Colorado?

- Exakt.

Hur var din barndom?

- Bra, skulle jag nog säga. Jag hade stor frihet och mycket eget ansvar. Anledningen till att min generation blivit curling-föräldrar är för att vi aldrig fick det där. Ingen kom och kollade på träningen. Körde en fram och tillbaka. Man hade sin egen hemnyckel från att man var sju. Det gjorde en rätt självständig. Vår generation är så otroligt måna om våra barn, samtidigt som vi är så självcentrerade att vi instagramar om vilka duktiga föräldrar vi är som umgås med dem.

"Min första riktiga krasch"

Varför curlar ni bort ungarna?

- Det kan nog vara en motreaktion på hur våra föräldrar var. Vi är mer rädda, försiktiga. Min pappa rökte i vår Volvo Amazon medan jag satt i baksätet utan bälte. Det var inget konstigt. I dag skulle man stoppa den jävel som gjorde det. Vi är medvetna om riskerna. Det positiva är att vi vill vara med våra barn, vi prioriterar dem. Men jag tror att vi, i viss mån, skyddar barnen för mycket. Vi får väl se vad de kommer behöva gå i terapi för.

Har du själv gått i terapi?

- Ja. Ganska tidigt. Första gången var i samband med att min pappa och dog och jag skilde mig. Det var min första riktiga krasch. Då rämnade det. 13 år sedan var det.

Hjälpte det?

- Inte just då. Det var en sorgeprocess jag var tvungen att ta mig igenom. Jag tror att jag kommer på med tiden att jag blivit stärkt. Jag går liksom inte därifrån med ett verktyg. Jag tror att alla skulle behöva. Men jag gillar mig själv, jag brottas inte med allt för låg självkänsla.

Har du aldrig gjort det?

- Av någon anledning, för det är verk- ligen inte självklart att jag borde ha en bra självkänsla, utifrån min uppväxt och vad jag varit med om. Jag har blivit misshandlad av en expojkvän som jag levde i ett destruktivt förhållande med. Det var ingen av papporna till mina barn, vill jag säga. Innan det var jag en som tyckte "man går ju om killen slår", kunde inte förstå kvinnor som stannade kvar efter första örfilen. Men när man varit med om det förstår man hur svårt det är, vad som händer i en.

Kan du försöka förklara just det där, jag tror att det är rätt svårt att förstå för en person som inte varit med om det.

- Alltså, ofta älskar man den där personen väldigt mycket. Det finns en ursäkt, "åh, det ska aldrig hända igen". Då vill man tro på det. Jag tror att de flesta människor som har det där beteendet, som slår, är väldigt bra på att manipulera. Och man tappar bort sig själv. Det var det som hände mig, totalt, innan jag kunde ta mig ur det. Jag hade ju aldrig blivit utsatt för något liknande. Hade starka värderingsgrunder. Sakta men säkert försvann de. Mitt egenvärde försvann, jag förlorade det. Det gick så långt att man tänker att man förtjänar det. Det är det som händer.

"Jag var en spillra av mig själv"

Märkte dina vänner och din familj vad som skedde?

- Inte min familj och mina föräldrar, men mina vänner märkte. Jag minns att jag fick ringa en kompis, mitt i natten, och att hon kom hem till mig när jag stod med en golfklubba i handen, för att försvara mig mot den här mannen. De såg allt på nära håll. Men det är också svårt. När man drabbas av sånt här, och den värsta stormen tillfälligt lagt sig, hittar man ett sätt att förklara: "Nu har han verkligen förklarat vad det där berodde på". Jag var en spillra av mig själv.

Hur kom du ur det?

- Jag träffade en kvinna, en äldre kvinna, som i dag nog är död. Hon var säkert 80 år då. Hon lyssnade på mig och när jag berättat klart förväntade jag mig att hon skulle tycka synd om mig. Ta mig i sin famn. Det gjorde hon inte - alls. Hon sa "du kan ju gå därifrån, gå bara". Jag trodde inte att jag kunde det. Man tror inte det, förstår inte det. Jag hade tappat all verklighetsuppfattning. Men det blev min väg ut.

Vad hände när du lämnade honom?

- Han blev galen. Det var månader av förföljelse. Jag var tvungen att jämt ha sällskap. Det var väldigt rörigt. Till slut gav han upp. Det tog väldigt lång tid att känna tillit igen. Jag skulle nog säga att det tog några år innan tilliten och tryggheten, självkänslan och det egna värdet, hade läkt. Samtidigt tror jag att när man varit med om allt det där blir man starkare. Man vet på vilken plats man kan hamna, om man inte ser upp.

 

Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.