Vi får följa när pojkdrömmen förvandlas – till mardröm

På sin artonårsdag befinner sig Jonatan Leandoer Håstad (som han egentligen heter) på USA-turné. Han bär Prada, Fendi och Uggs, och rabblar om droger med ett fullkomligt frånvarande ansiktsuttryck. Alla, från Frank Ocean till Travis Scott, vill jobba med honom.

Att se ett barn dråsa utför i denna fasansfulla hastighet får en nästan att må illa. Yung Leans första utsålda gig i Göteborg tar honom snabbt ut i världen. Hans spelningar blir rubrikstoff överallt, från anrika New York Times till hippa tidningen Vice. En redaktör förklarar dragningskraften hos den märkliga svenska tonåringen: Att de först inte kunde avgöra om Yung Lean gjorde parodi på amerikansk kultur, men att det i musiken finns en monotoni, en tomhet och en sorg som till slut inte gick att skaka av sig.

Vad som gör den här dokumentären så speciell är också hur skrämmande nära vi kommer mörkret. Hur det förenar oss, och utplånar oss. Det blir snabbt tydligt att Yung Leans fans som strömmar till från varenda kontinent känner en gemenskap i allt det ledsna. De är också ”sad boys”, och Yung Lean är deras frälsare. Ändå kan han knappt rädda sig själv. Genom ett stort utbud av privata filmer får vi följa med när pojkdrömmen förvandlas till mardröm. Yung Lean med entourage fantiserar om en syratripp på Disneyland. De tar Adderall, Xanax, och kokain. Yung Lean får allt svårare att avgöra vad som är verkligt, och en Miaminatt, då han börjar skada sig själv, tas han till slut in på sjukhus. Det är hans första psykos. Men inte den sista.

Bilderna borrar sig in

Henrik Burmans film har en konstnärlig, drömsk och rå form som lite matchar Yung Leans eget kreativa uttryck. Det är också Leandoer Håstad som själv gjort teckningarna som bland annat illustrerar känslorna i psykosen lite som en hallucinatorisk skräckfilm. Bilderna borrar sig rätt in. Men efteråt känner man mest ett slags hopp, för att just den här berättelsen om ett bräckligt underbarn, faktiskt får ett lyckligt slut.