Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En fruktansvärd film som gör det ofattbara fattbart

En enslig ö, några glada ungdomar på sommarläger, och en mördare som går lös.

Det skulle kunna vara upptakten till vilken skräckfilm som helst.

Men detta är rå verklighet som lägger sig som en mörk tyngd över bröstet. 

UTÖYA 22 JULI

Drama

 

Norge. Av Erik Poppe. Med Andrea Berntzen, Elli Rhiannon Müller Osbourne, Brede Fristad Sorosh Sadat. Längd: 1:30. Från: 15 år. 

Sju år har gått sen massakern på Utøya, ändå känns det nästan lite för tidigt och skört att iscensätta den i en spelfilm. Det verkar regissören Erik Poppe (”Kungens val”) veta, och tillvägagångssättet är därför så befriat från det spekulativa att det närmast liknar en isande rekonstruktion. Berättelsen bygger inte på några specifika öden, utan utgår från fiktiva personer skapade från intervjuer med ungdomar som var där. Skådespelarna är amatörer, och den initiala känslan är att vi landat i en ny säsong av ”Skam”, komplett med brådmogna livsråd och en autentisk stil.

Men så ekar de första skotten mellan trädtopparna, skriken rullar in, och därifrån utspelar sig massakern i plågsam realtid, i enda lång ångestladdad tagning där vi hela tiden får följa artonåriga Kaja (Andrea Berntzen). 

Hon är den rediga typen. En sån som vill bli statsminister och skäller på sin festgladare lillasyster. När katastrofen väl briserat slits hon oupphörligen mellan tanken på att rädda sig själv och att hjälpa andra: Den döende flickan, den lille pojken i knallorange jacka, kompisen med en bruten fot. Ibland liknar hon nästan stoisk Katniss Everdeen fångad i ”Hungerspelen”. Ibland en vanlig flicka.

Att vi får se allt ur en enda persons perspektiv visar sig vara ett väl fungerande grepp som återspeglar förvirringen på ön. Vad är smartast? Att vara stilla och gömma sig? Springa? Simma? Hur många skyttar går lös? Är hjälpen på väg? Varför är den inte redan här? Mördaren Anders Behring Breivik bevärdigas, klokt nog, inte uppmärksamhet i en enda bildruta, utan skymtar bara som en skugga.

Enstaka scener har möjligen något lite ansträngt arrangerat över sig, men i övrigt är ”Utøya 22 juli” en alltigenom fruktansvärd film som gör det ofattbara skoningslöst fattbart.

Du kommer utan tvekan bli bedrövad av att se den, du kommer att famla efter förlösande nya insikter utan att hitta några. För det finns inga. Just så svart och meningslöst är våldet. Det är vår förbannade plikt att aldrig glömma det.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!