Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maria Brander: Vanligtvis är dialekter föremål för löje

Dialekt är i vanliga fall något man får spö för.

Undantaget är Fredrik Lindström som snarast är färdig för att gruppkramas på stan.

Jag kan se det framför mig.

Hur han sitter på kafé försjunken i en god bok, och plötsligt brister det för någon. Ett troget fan slänger sig om hans hals, oskuldsfullt lycklig av ännu en säsong "Svenska dialektmysterier".

Lindströms serie sticker ut med sin trygga, varma ton. Det är trivsel-tv utan vare sig mat, Ernst-pyssel eller ens antikviteter.

Rutan fylls i stället av snöblandat regn, grusiga vägar, skogen och dess otidsenliga människor.

Snart blir dialekten sekundär och känslor av hemlängtan tar över.

I tankarna svischar en drömsk barndom förbi. Klockor som tickar, släktporträtt, tallens sus, syrliga krusbär, doften av koskit och nyhuggen ved.

Det är behagligt.

Men också märkligt. Vanligtvis är dialekter föremål för löje. Det är buskis, Ullared och Robert Gustafsson-imitationer tills du kräks.

I vardagen blir dialekten ett ständigt hinder i kampen för att passa in. För egen del har jag på olika sätt varit dialektalt missanpassad i hela mitt liv. Sju år gammal blev jag kallad "tyken" eftersom jag inte visste vad "tyken" betydde. Ett moment 22 som resulterade i att två killar gnuggade stickiga löv i mitt ansikte.

Men i "Dialektmysterier" är alla dialekter lika värda. Och framför allt: Alla människor är lika värda. Fredrik Lindströms program är ett av få där människan inte ska förbättras. Bantas ned, stajlas om eller fostras. I stället får hon vara precis som hon är - gammal, omodern och på obegriplig uppländska.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!