Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

The National gör det inte lätt för sig

The National.

Vackert men inte publikfriande, annorlunda och konstant fascinerande.

The National gör det inte lätt för sig under en arbetsseger på Annexet.

En konsert med The National brukar handla om när Matt Berninger kommer brista.

Ofta kommer vi då till en punkt när sångaren, uppbackad av vin och endorfiner, släpper loss det där som gnager inombords och vrålar rakt ut alternativt försvinner ner i publikhavet.

På Annexet är den där brytpunkten inte så lätt att identifiera. Mycket har att göra med att The National på lördagen vågar stryka mothårs och vägrar följa manus.

För varje skivsläpp har kvintetten under tvåtusentalet metodiskt arbetat sig fram mot titeln som vår tids mest hyllade alternativa rockband. Två svårt utsålda Annex talar för sig själv vad gäller intresset på våra breddgrader. På skiva gör gruppen hifi-vänliga melodier i lager-på-lager, på scen känns det som att vad som helst kan hända.

De gör det medvetet inte lätt för sig.

Inledande “Driver, surprise me” är en gammal b-sida som de inte spelat tidigare på turnén och som Berninger beskriver som en låt som handlar om att “elda upp sig själv och sedan hälla ut askan i drinkarna till folk man hatar”.

Inte blir det väldigt mycket muntrare på Annexet scen de följande två timmarna. Men likväl bjuder The National på en under ytan medryckande show.

Svår att klappa till

Ohio-gruppen gör taktfast indierock som är svår att klappa till. Med krispigt ljud och ljus bygger de upp stämningar som liksom smyger sig på en. “I’ll still destroy you” från senaste plattan är kanske det tydligaste exemplet, en låt som börjar så löst hållet att man inte inser kakafonin i slutet innan det är för sent. Trummisen Bryan Devendorf som till vardags är The Nationals bultande hjärta håller igen i kväll. Försiktiga tromboner adderar till känslan av återhållsamhet.

Det är svårt att slita ögonen från Berninger som vankar av och an på scen. I “Day I Die” kryper han ihop i fosterställning för att i nästa sekund balansera på Devendorfs trumset. Det är små detaljer, som hur han slår ut med armarna under textraden ’I’m not supposed to be here” i “Don’t swallow the cap”, som gör helheten så mycket större.

En fascinerande tillställning

I en brötig “Turtleneck” och “Mr November” är det nära att han brister och att all uppbyggd medelklass-ennui exploderar. Men en sångare och ett band visar konserten igenom upp en kontrollerad irrationalitet.

The National vågar vända och vrida på sitt uttryck mer än de flesta.

Det är förstås därför det till slut blir en så fascinerande tillställning.

 

KONSERT

The National

Annexet, Stockholm

Publik: Fullsatt, cirka 3500.

Vem: Indierock-band med rötterna i Cincinnati. Albumdebuterade 2001, slog igenom stort med fjärde plattan “Boxer” sex år senare. Är tvåtusentalets kanske mest hyllade rockband. Består av bröderna Aaron och Bryce Dessner (gitarr), bröderna Bryan (trummor) och Scott Devendorf (bas) samt sångaren Matt Berninger.

Vad: Första av två slutsålda Annexet-spelningar med två månader gamla plattan “Sleep well beast” i bagaget. Gör två utsålda gigs i Oslo måndag och tisdag.

 

 

The National låt för låt:

Driver, surprise me

 

Nobody else will be there

 

The System Only Dreams in Total Darkness

 

Walk It Back

 

Guilty Party

 

Don't Swallow the Cap

 

Afraid of Everyone

 

Bloodbuzz Ohio

 

Born to Beg

 

I Need My Girl

 

 

I'll Still Destroy You

 

Turtleneck

 

Secret Meeting

 

Slow show

 

Carin at the liquor store

 

Day I Die

 

Fake empire

 

Sleep well beast

 

Mr November

 

Racing like a pro

 

Terrible love

 

About today

 

The KKK took my baby away

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!