Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sprakande scenshow gömmer hittiga låtar

Foto: Adrian Pehrson/Rockfoto

Volbeat har kostat på sig en hejdundrande scenshow.

Den är så stor att musikerna kan gömma sig bakom den och sin hittiga låtar.

Volbeat

Tele2 Arena, Stockholm

Publik: 9 152.

Vem: Danska Volbeat bildades 2001 av sångaren och gitarristen Michael Poulsen och fick sitt stora genombrott med albumet ”Guitar gangsters & Cadillac blood” från 2008. Blandar metal, rock’n’roll, rockabilly och country. Är i dag Nordens största hårdrocksband och har även lyckats i USA.

Vad: Spelade i somras på Bråvallafestivalen och är nu ute på inomhusturné för sitt femte album ”Outlaw gentlemen & shady ladies” som släpptes i april.

Glad: ”Bring the noise”-uppmaningarna är en av flera snygga referenser till Anthrax.

Sur: Om man inte är ett fan av banjo eller irländska toner blir banjosolot inte fullt så kul.

Fråga: Varför inte låta Stu Block från förbandet Iced Earths sjunga King Diamonds parti i saknade ”Room 24”?

Tre höjdare

Scenbygget

Staketet, korsen och ljussättningen påminner om King Diamonds scenbygge som Poulsen gästade 2012.

Publiksurfning

Poulsen publiksurfar när de andra spelar en snutt av Anthrax 1987-mosh ”I am the law”.

Plojjammet

Det lattjas med Motörhead, Judas Priest, Metallica och Iron Maiden i ett plojjam.

Sommaren 2011 gjorde Rob Caggiano från Anthrax ett gästspel när Volbeat var huvudband på Metaltown. Det var knappast ett wow-ögonblick. Att amerikanen två år senare skulle bli medlem i Danmarks största rockexport var en högoddsare. I honom har gruppen fått en arbetsmyra som energiskt knatar runt på välpolerade metallben, men vars karisma kan symboliseras av den stickade svarta mössa som tycks ha växt fast på hans hjässa.

Volbeat har inte skrivit sin framgångssaga med utstrålning i bläcket. Inte ens frontmannen Michael Poulsen har någon naturlig stjärnglans, utan får jobba sig in i det. Han är rentav för genuin för att trivas med klyschorna som han förväntas rapar ur sig och kommer mer till sin rätt när han lånar ett fans hårdrocksväst eller publiksurfar mellan snyftaren ”Fallen” och årets coverhit ”My body”.

Det finns två stora anledningar till varför detta är en riktig bra konsert. Dels har bandet något som de alltid har haft men nu har så många av att det är svårt att hålla isär dem alla: låtarna som klistrar sig fast som ettriga små flugor, vare sig det är en smäcker ”Lola Montez”, en eldig biff som ”Caroline leaving” eller en höftvickare som ”Maybellene i hofteholder”. Och dels har de som ett av världens största hårdrocksband nu råd med en gammal hederlig scenshow.

Det anmärkningsvärda med den är inte all eld, den snygga ljussättningen, liket som hänger i galgen, de vita korsen eller annan rekvisita. Det är vad som saknas: videoskärmarna som är kutym på arenakonserter.

Varför visa närbilder på musiker som hellre spelar musik än spelar Allan? Därmed har vi också lärt oss något nytt om hårt arbetande Volbeat: de lider sannerligen ingen brist på självinsikt.

Låtlista

Doc Holliday

Banjospelande ”Doc Holliday” inleder ensam innan skynket faller och metalmaskinen sätter i gång sin tunga kross.

Hallelujah goat

Michael Poulsen är James Hetfield-kortfattad när han gungar i gång detta bockskägg till låt.

Radio girl

Som om allsångspunkiga Misfits hade stöpts om till radiometal.

The mirror and the ripper

Poulsen tvingar fram en circlepit och får i gång publiken.

The nameless one

Ett bra exempel hur 50-talet kan låta både tidlöst och modernt. Lysande gitarrsolo.

Guitar gangsters & cadillac blood

Accept-riffen är vassare än den lite tjatiga refrängen.

Sad man’s tongue

Dick Dale-riff och snutt av Johnny Cashs ”Ring of fire” livar upp innan banjospelaren gör entré i denna obegripliga publikfavorit.

Lola Montez

Poulsens kärleksförklaring blir en vändpunkt och konserten får nytt liv.

Heaven nor hell

Det sentida, mindre massiva soundet klär ibland Volbeat utmärkt.

16 dollars

Rock’n’roll-bagatell med Misfits-touch som lättar upp stämningen.

Dead but rising

Eldpuffarna är lika heta som Metallica-riffen. Verserna är hittigare än refrängen.

The garden’s tale

Rob Caggiano gör utflykt till liket som hänger på galgen i detta äldre ”vifta på armarna”-nummer.

Pearl Hart

Ny, vemodig dänga med mer glöd än på skiva.

A moment forever

Gammal stänkare som visar hur fort Poulsen kan rabbla ord.

Fallen

Känslosamt nummer, som alltid tillägnat Poulsens bortgångne pappa.

My body

Fansen publiksurfar i Young The Giant-covern som Volbeat snabbt gjort till sin egen låt.

Pool of booze, booze, booza

Poulsens gitarristpolare Jon Schaffer, ej släkt med Janne Schaffer, från förbandet Iced Earth piffar upp denna partybagatell.

The hangman’s body count

Närmare Metallicas 90-tal än så här har Volbeat nog inte kommit.

I only want to be with you

Dusty Springfield-cover som har blivit mycket biffigare med Caggiano på gitarr.

EXTRANUMMER

Caroline leaving

Halva scenen står i brand och ”tugga tugga”-riffen arbetar på övertid.

Cape of our hero

”You bring me down”, sjunger Poulsen i en refräng som dock är upplyftande.

Maybellene i hofteholder

En av Volbeats mest klassiska låtar inbjuder till allsång.

Still counting

Poulsen räknar skitstövlar i texten, jag räknar till minst tre svinbra Metallica-riff.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!