Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så bra var U2 inför Sverigespelningen

Foto: Anders Nunstedt
Foto: Anders Nunstedt
Foto: Anders Nunstedt
Foto: Anders Nunstedt
Foto: Anders Nunstedt

AMSTERDAM. Det är bara dagar kvar. Snart är U2 tillbaka i Sverige.

Men framför allt är de tillbaka i gammal stormform.

Bono & co har fått ordning på sin avancerade scenshow, och en nytändning på kuppen.

KONSERT

U2

Ziggo Dome, Amsterdam

Publik: 15 000 (utsålt).

Vem: Bono, The Edge, Larry Mullen och Adam Clayton bildade U2 i Dublin 1976. Kvartetten blev ett av världens största arenaband under mitten av 80-talet, och växte sedan ännu större med den banbrytande "Zoo TV"-turnén (92-93).

Vad: Sista Europaspelningen innan bandet tar sig an Sverige. Precis som i Stockholm kommande vecka blev det fyra spelningar i Amsterdam. Datum för Sverigekonserterna i Globen: 16-17/9 och 20/21/9.

Nog för att U2 har varit trögstartade förut, men när de sjösatte sin "Innocence + experience tour" i Vancouver i våras lyckades de dessutom med konststycket att vara klassen sämre den andra kvällen. Att The Edge trillade rakt ner från scenen i Kanada var på något sätt väldigt talande. Inledningen på den här världsturnén var, med U2-mått mätt, ett magplask.

Men det var en hel sommar sedan, och det märks.

Irländarnas final i Amsterdam är något helt annat.

Efter tre fullsatta kvällar i den nybyggda inomhusarena som ligger en tåfjutt från klassiska fotbollslaget Ajax hemmagräs så är publiken inställd på att ge U2 ett farväl de sent ska glömma. Det vibrerar av elektrictet i luften, och det skapar en stämning som får kvällen att gå på högvarv - även de stunder då låtlistan hotar med tomgång.

Bono, osäker och småklumpig efter sin brutala cykelolycka under bandets premiärkvällar, är uppumpad av självförtroende. Återigen har han tagit på sig det där kroppsspråket som bara riktigt oslagbara boxare brukar visa upp.

U2 har också hittat sin plats i det avancerade scenbygget.

Konserten inleds nästan minimalistiskt, i en rockklubbsliknande scenografi. Med ett ljus som är så billigt och skarpt att upplevelsen närmast blir svartvit. Med ett band som står tätt, tätt intill varandra och tuggar riff och spottar ut rock’n’roll.

Sen kliver den tredelade scenen in i handlingen. Full med grafik och häftiga LED-effekter. Kvartetten förflyttar sig fram och tillbaka genom arenan, men utan att tappa kontakten med varandra eller publiken.

Varför de lägger in en paus efter tio låtar är fortfarande mysko - de tar ändå bara vid exakt där de slutade - och för att återknyta till lite av den kritik undertecknad förde fram bara för några månader sedan så är det, trots inledande löften om motsatsen, inte någon förbluffande låtvariation som kännetecknar konserten.

Den här kvällen spelar U2 "Magnificent" live för första gången. Efter att ha avslutat tre kvällar i rad med "One" struntar de helt i den avslutande fanfavoriten. Mer än så gamblar de inte.

Men just nu behövs det inte. Bono & co utstrålar enorm spelglädje och det enda de blottar är sina enorma hjärtan.

De visar pondus och tyngd, och även om de ofta stryker medhårs vägrar de att publikfria hela vägen. För varje euforisk "Pride" och dataanimerad barndomskildring finns en brutal "Bullet the blue sky", förstärkt av journalbilder på stridsklädd kravallpolis.

Det är någonting att se fram emot.

LÅT FÖR LÅT

"The miracle (of Joey Ramone)"

Bono, fylld av självförtroende, får omedelbart i gång allsång i refrängens fotbollskör.

"Out of control"

 

I svag men snygg rockklubbsbelysning (glödlampa, lysrör) gör U2 ett jättehopp tillbaka till debutsingeln.

"Vertigo"

"Uno, dos, tres, catorce!". Inspirerad attack, Edge matar på med taggiga riff.

"I will follow"

Det är tydligt att U2 vill att inledningen på kvällen ska ha rockklubbskänsla. Inte en specialeffekt i sikte, bara rock.

"Iris (hold me close)"

LED-skärmarna tänds och Bono vandrar ut på den långa rampen. Balladen till hans mamma är fylld med känslor.

"Cedarwood road"

Bästa riffet från senaste plattan ringar in ett coolt nummer där Bono tar plats inne i den enorma videoskärmen.

"Song for someone"

Bono sjunger det senaste albumets senaste singel med inlevelse, men 50 meter från resten av bandet.

"Sunday bloody sunday"

Har ändrat skepnad sedan jag såg den här turnén senast. Fortfarande avskalad, men inte samma slöa akustiska tonvikt i arrangemanget.

"Raised by wolves"

Låter fortfarande som ett politiskt medvetet Duran Duran. Av alla 80-talsband. Snygg svartvit grafik fyller arenan.

"Until the end of the world"

The Edge karaktäristiska gitarrljud tar över arenan medan Bono kliver in i huvudrollen som sig själv. Och gör en elektrifierad tolkning.

"Invisible"

Efter en kort paus, bestående av ett gigantiskt klotterplank och en förinspelad remix av "The fly" gör bandet sjukt snygg comeback uppe i LED-skärmen.

"Even better than the real thing"

Ännu en otroligt snygg teknisk lösning. Ännu bättre sväng.

"Mysterious ways"

Mer "Achtung baby": Bono väver in lite Talking Heads ("Burning down the house"), sedan plockar han upp en tjej från publiken och dansar 90-talsdisco.

"Magnificent"

Livepremiär för en delvis ny version, där en taggig synt förstärker The Edge gitarrslinga. Oväntat kul.

"The sweetest thing"

Ett piano fälls upp ur golvet. Bono slår sig ned och U2 spelar en akustisk version av soulbagatellen.

"Every breaking wave"

Bonos fingrar är fortfarande stela efter fjolårets våldsamma cykelolycka. The Edge spelar piano bättre, ensam på scenen med sångaren.

"October"

The Edge spelar långt akustiskt intro på pianot. LED-skärmen visar sönderbombade ruiner.

"Bullet the blue sky"

"Bullet", the blytung betongblues. Avslutas med lite "Zooropa".

"Where the streets have no name"

 

Sätts i en aktuell kontext den här kvällen. Till ljudet av rotorblad talar Bono om flyktingar, sjunger "I want a place to call home", och ger sig hän i version som glöder.

"Pride (in the name of love)"

Den borde vara omöjlig vid det här laget? Jodå. Fast inte då. U2 ger sin gamla klassiker ny tyngd, och får fantastiskt gensvar.

"With or without you"

Arenan tänds upp. U2:s episka 80-tal triumferar även här.

Extranummer

"City of blinding lights"

Låter som samma praktfulla epos som under 360-turnén.

"Beautiful day"

Efter ljusexplosionen kommer en ljudexplosion. U2 spelar hungrigt och ivrigt.

"Bad"

Arenarock som inte tar några fångar.

"40"

U2 är tillbaka där de började: nedskalat och intimt, utan LED-skärmar eller specialeffekter. Publiken sjunger allsång långt efter att bandet har lämnat scenen.