Så bra är ”The Fabelsman”

Det är längtan efter en alldeles egen ”E.T.”-kompis, rädslan för ”Hajen”, och den eviga jakten på skatten och äventyret i ”Indiana Jones”. Lägg till det den sjufaldigt Oscarsbelönade ”Schindler´s list” som faktiskt kom samma år som den tekniskt banbrytande ”Jurassic park” (1993) och det blir näst intill omöjligt att greppa det avtryck filmskaparen gjort på populärkulturen.

Men med den nyligen sjufaldigt Oscarsnominerade ”The Fabelmans” gör Spielberg något nytt. Istället för att blicka utåt i förundran, skiftar han fokus inåt och berättar om sig själv, om än i lätt förhöjd tappning. Resultatet är förvånansvärt lågmält och befriat från sentimentalitet, medan vi får följa ”Sam” från första biobesöket (”The greatest show on earth”) till de första klivet in i branschen.

Pappa (Paul Dano) är en försiktig, men begåvad ingenjör som klättrar snabbt i karriären till ett jobb på IBM. Medan mamma (Williams) är den lite excentriska och mentalt sköra konsertpianisten som offrat karriären för familjen. Mellan dem finns farbror Bennie (Rogen) som inte alls är någon farbror, utan pappas bästa vän eller snarare mammas bästa vän och stora kärlek. Det är komplicerat, men inte traumatiserat. 

Kameraögat verkar i stället lära Sam att se poesi, skönhet och saga i det mesta – oavsett om det handlar om ögonblicket då mormors puls slutar slå eller om när mamma dansar i bara ett skirt nattlinne i skogen. 

Allt är som inlindat i en magisk slöja, som då och då skingrar sig för avväpnande skratt. Judd Hirsch är underbar som en minst sagt mustig gammelmorbror på besök. Medan Sams första flickvän har en dråplig Jesus-fetisch som endast matchas av Kristi Brud. (Hon är i princip bara ihop med Sam eftersom han är jude precis som Jesus.) Dessutom får ett par high school-mobbare till sist betala för gamla synder (Spielberg har ändå hunnit fylla 76).

Men på det stora hela så är ”The Fabelmans” en film som svämmar över av värme och empati. I stället för det stora ”Fanny och Alexander”-dramat, så blir Spielbergs barndomsskildring en ömsint berättelse där inget någonsin är svart och vitt. Den griper kanske inte tag i hjärteroten som Spielbergs filmer brukar göra, men är ändå en omistlig inblick i vad som en gång formade geniregissören själv.