Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Så bra är nya Millennium-filmen "The girl in the spiders web"

Sverrir Gudnason som Mikael Blomkvist. Foto: Reiner Bajo
Foto: Reiner Bajo

Med ”The girl in the spider’s web” blir Lisbeth Salanders förvandling till ett slags modern James Bond, slutligen komplett. 

Den samhällskritiska udden, slipas därmed ner, till förmån för visuellt lockande miljöer och en numera kultförklarad odödlig hjältinna. 

Vad man tycker om det beror kanske lite på vad man vill få ut av ”Millennium”-sagan. Filmen är å ena sidan fascinerande skitig, isande snygg och genuint smärtsam, men ekar också lite tomt. 

Av den David Lagercrantz-författade ”Det som inte dödar oss” återstår egentligen bara en tunn ram, där Salander jagas av sitt förflutna i form av ryska gangsters och den ondskefulla systern Camilla (Hoeks). Till komplikationerna hör även ett barn i behov av skydd, men här är lille August inte alls en autistisk pojke på korttidsboende, och med en ödesdiger förmåga att exakt rita av misstänkta mördare, utan snarare en söt amerikansk unge med mattehjärna. Medan Mikael Blomkvist (Gudnason) reducerats till en Moneypenny-figur: Den diffusa attraktionen finns där, men framför allt är han någon Salander litar på och som kan hjälpa henne praktiskt i kampen mot skurkarna.

I en filmvärld med få kvinnliga hjältar, är det omöjligt att helt motsätta sig detta. Särskilt inte när Claire Foy har tagit sin huvudroll på blodigt allvar, och fyllt Salander med en rå kontrollerad vrede, samt en konstant ovilja att behaga. Här finns ett ofta välfångat nordiskt svårmod av Volvo-bilar i grådask, nedkylda industribaracker och en cool underground-känsla. Tyvärr kontrasteras det mot landskap som snarast verkar hämtade ur en nordisk gudasaga, där Salanders pappa (Persbrandt) härskar i ett slags Valhall-pampig träkåk i svindlande snölandskap med högtravande ”winter is coming”-känsla. 

Intrycket blir splittrat och osammanhängande, vilket även kan sägas om berättelsen och den märkliga ”nordiska” engelska som talas filmen igenom.

”Män som hatar kvinnor” har blivit ”flickan som skadar män som skadat kvinnor” (som de säger i trailern), och någonstans där går det mesta av föregångarnas krassa vardagsrealism förlorad. Salanders dragningskraft är intakt, och som actionthriller känns filmen lockande mörk. Men arvet efter Stieg Larsson förvaltas inte – det är knappt att hans ande anas genom all skräckinjagande rekvisita. Ett litet svek mot fansen, är det trots allt.

The girl in the spiders web

Action

USA. 

Av: Fede Alvarez

Med: Claire Foy, Sverrir Gudnason, Sylvia Hoeks, Claes Bang, Mikael Persbrandt, Vicky Krieps

Längd: 2:00 

Från: 15 år

 

Så bra är skådespelarna

Claire Foy

En av världens mest intressanta skådespelerskor just nu, närmar sig Lisbets Salander med samma allvar som drottning Elizabeth. Det är superkompetent, och trovärdigt, samtidigt som den här superhjälteversionen inte kräver lika mycket som det tidigare mer trasiga varianterna.

 

Sverrir Gudnason

Verkar ha fått snurr på sin utlandskarriär, vilket är glädjande. Men i den här berättelsen finns det tyvärr inte mycket av Mikael Blomkvist kvar att jobba med, och rollfiguren blir mest bara en påminnelse om bakgrundsberättelsen. Något som förstås inte är Gudnasons fel egentligen.

 

Mikael Persbrandt

Fortsätter att mödosamt skrapa ihop Hollywoodminuter. Den här gången spelar han Salanders diaboliske pappa i tillbakablickarna, och utstrålar faktiskt genuin ondska med rätt små medel