Ryms ett helt Bond-universum bara i prologen

Action

NO TIME TO DIE

USA, Storbritannien. Med Daniel Craig, Léa Seydoux, Rami Malek, Ben Whishaw, Naomie Harris, Ralph Fiennes, Christoph Waltz, David Dencik. Längd: 2:43. Från: 15 år.

Det ryms ett helt Bond-universum bara i prologen till ”No time to die”: Vår agent gömmer sig med kärleken Madeleine Swann (Seydoux) i en italiensk bergsby dit man kommer för att glömma. De mörka minnena skrivs, enligt den lokala seden, ned på papperslappar som får fatta eld och försvinna likt små betagande bloss i natten. Men just som Bond är på väg att låta också Vesper Lynd falla i glömska, så blir han förrådd.

En öronbedövande explosion senare svingar han sig från en bro, och river av en hisnande biljakt genom gränderna, bara för att bli omringad på ett torg tillsammans med Madeleine. Skotten smattrar mot bilens skottsäkra fönsterrutor. Får dem att långsamt malas till sand. Men Bond gör ingenting. Hans tillit är så på djupet sårad att han verkar överväga döden både för sig själv och kärleken.

Det är rasande effektiva minuter som känns i magen, på alla möjliga vis. Men är det Bond? Därom lär publiken få tvista.

Men spontant är ”No time to die” något som jag faktiskt kan tänka mig att ta lite tid att dö för. Man blir lätt förälskad, inte bara i den väderbitne Craig, utan i de romantiska miljöerna, och känslan av att allt är så stort att det är på väg att svämma över. Varje detalj präglas av smakfull perfektion. Bilderna (signerade svenska filmfotografen Linus Sandgren) genomsyras av en rå äkthet som nästan går att ta på, samtidigt som många biroller försetts med små paradnummer: När Craig och Ana de Armas kavata agent tar på sig feststassen och ömsom super, ömsom fajtar sig igenom ett cocktailparty på Kuba, är det med en lätthet man ej kan se sig mätt på. Medan David Denciks korrupta ryska vetenskapsman är underhållande i ett fumligt gränsland mellan ”Jönssonligan” och ”Borat”.

Samtidigt förblir allt mellanakter i en film som nästan helt och hållet går ut på att bygga ett episkt slut för Daniel Craig och hans era som Bond. Mycket ska få en mening, och i det blir själva äventyret en smula styvmoderligt behandlat, till förmån för poesin.

007 är bara en siffra säger man. Men Craigs Bond har för längesen mist förmågan att förvandla allt till intet. ”No time to die” är i stället filmen där han i någon mening överlämnar sig, ångrar och gör bot för sina synder. Den pressar Bond bortom en punkt där den här 25 filmer långa berättelsen aldrig tidigare varit, och in i vad som trots allt känns som den enda rimliga utvägen.