Patti Smith ordnar väckelsemöte – kraften går att ta på

De verkar nu försvinna från oss i en allt snabbare takt. Stjärnorna från sextio- och sjuttiotalet som varit med och format vår musikaliska populärkultur. 

Pugh, David Crosby, Tina Turner och Burt Bacharach bara i år. Samma för Harry Belafonte och Televisions Tom Verlaine. Den förre en tidig musikalisk influens för Patti Smith, den senare spelkamrat och nära vän till henne i närmare ett halvt sekel. Smith och Verlaine slog igenom när de delade scen på New Yorks klassiska CBGB 1975, unga karismatiska stjärnor med lika mycket rock som poesi i blodet.

I Filadelfiakyrkan dedicerar Patti Smith flera låtar till människor som inte längre finns bland oss, men också till några som lever. Hon beskriver hur hennes dröm om Jim Morrison blev en låt tack vara Verlaine och spelar sedan en fin ”Break it up” från klassiska debuten ”Horses”. 

Lite senare tillägnar hon ”Peaceable kingdom” till Greta Thunberg och hyllar världens alla aktivister. Hon berättar att hon saknar Henning Mankell under Sverige-besöken.

Patti dricker te ur en stor vit mugg och ler stort åt publikens hyllningar. 76 år ung är hennes röst kraftfull och djup och hon tar utan problem högre toner. I ”Because the night” dansar hon försiktigt på stället. Hon kan få ett tilltag som att dra upp skjortan ur byxlinningen att kännas rebelliskt. 

Det hade lätt kunnat bli en nostalgisk kväll om de nu döda och om hopplösheten i svåra tider, men Patti Smith fungerar inte så. Hon tar oss inte bara med på en historielektion bakåt i tiden, hon placerar in låtarna i presens. Med några ord sätter hon in Neil Youngs ”After the goldrush” i dagens miljökatastrof. 

Det som skulle kunna bli en elegi för det som varit, omvandlas till en knuten näve med oss själva och hoppet i huvudrollen. ”Greta Thunberg protesterar varje fredag, vem fan bryr sig?” undrar hon. Efter en konstpaus fortsätter hon: ”Jo, jag”. 

Bäst klickar det här förbundet mellan stjärna och publik i en utdragen version av ”Beneath the southern cross”. Bandet får visa vilken överjävlig instrumental trio de är och allt slutar med att vi med skakande sträckta armar i luften ser en rocklegendar där uppe skrika att vi ska känna in vår jävla frihet och kyrkan förvandlas för en stund till ett väckelsemöte i södern. Det är storslaget och kraftfullt och den kommunala kraften går att ta på.

Även om den här kvällen kanske var en dag på jobbet av många för Patti Smith är lägstanivån fortfarande skyhög. Så länge hon får oss att känna oss lika delaktiga gör Patti Smith bäst i att fortsätta.