Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trots tvivel befäster Muse sin liveexpertis

Muse hade en magnifik show på Globen. Bilden är från en tidigare konsert. Foto: Roger Schederin / ROGER SCHEDERIN/STUDIO LIGHTHOUS EXPRESSEN / ROGER

Trots tvivel befäster Muse sin live-expertis.

De räddas av sin magnifika scenshow.

Konserten

Ericsson Globe, Stockholm

Publik: 13 003

Vem: Brittiska trion Muse har släppt sju album och debuterade 1999. Musikstilen kännetecknas av tung men melodiös rock, maffiga gitarrsolon och sångaren och gitarristen Matt Bellamys falsettröst tillsammans med Christopher Wostenholme (bas) och Dominic Howard (trummor) och turnémedlemmen Morgan Nicholls (keyboard). De är en av världens största liveband och har belönats med en rad utmärkelser.

Vad: Muse är på världsturné med sitt sjunde album ”Drones” som är en konceptskiva med jordens undergång som tema utifrån militäriska drönare och släpptes 2015. De spelar flera kvällar i rad på många platser. I april intog de O2 arena i London fyra gånger och i Milano hela sex gånger.

Getingbetyg låt-för-låt

Psycho

Ingen kan klaga på en mesig inledning. Stenhårt så man nästan svimmar.

Reapers

Tunga gitarrsolon kan vara trevliga men också outhärdliga. Här gäller det sistnämnda.

Plug in baby

Stor spelglädje där publiken blir vild och allsång uppstår i refrängen.

Dead inside

Suggestiva cyborg-bilder visas på enorma, tunna skynken men det gör inte låten roligare.

 

The 2nd law: Isolated system

Snygg ljusshow och mässande kvinnoröst. Som jordens undergång.

 

The handler

Ögon och händer projiceras på skärmarna och det osar becksvart dystopisk stämning.

 

Hysteria

Ett slags Queen-låt i stenhård förpackning med tribaltatueringsmönster på scengolvet.

 

Supermassive black hole

Det uppstår en fin kontrast mellan det tunga introt och Bellamys falsettröst. Tjusigt.

 

Starlight

Publiken är i extas, Bellamy lägger i från sig gitarren och det blir en extraordinär popkonsert.

 

Feeling good

Bellamy på flygel i ena änden av Globen. Här uppstår en ny och välbehövlig dynamik.

 

Munich jam 

Här står de och spelar bas och trummor mot varandra i en halv evighet. Ett sömnpiller.

 

Madness 

Det finns tydliga U2-element i denna ballad som behövs för att lugna ner stämningen.

 

[JFK]

John F Kennedys samplade tal om kalla kriget samtidigt som en 1700-talspsalm spelas.

 

Defector

Mäktig ljusshow över publiken i en av ”Drone”-albumets tråkigaste låtar.

 

Time is running out

Roligt med denna låt från 2003 som får i gång både publik och band igen.

 

Uprising

Militärer och våld på skärmarna och magisk allsång av publiken i denna låt från 2009.

 

The globalist 

Mest imponerande är möjligen denna drygt tio minuter långa ballad i tre delar inramat med tyg och ljusshow.

 

Take a bow 

Den börjar så mjukt och övergår till en käftsmäll av betong.

 

Mercy

Här är första gången Bellamy får fart på publiken och det uppstår en explosiv stämning som övergår i konfetti.

 

Knights of Cydonia

Efter en rörig start, tar det sig och finalnumret får Globen att nå kokpunkten. Proffsigt.

Det ska sägas att jag är ambivalent inför Muse som band. Ingen kan ta ifrån dem deras enorma succé som liveakt och de hängivna fans som lyfter showen i Globen. Men ofta låter de som ett hopkok av andra band och det mest skrämmande av allt: besläktat med tristmupparna i Nickelback.

På denna turné är det den absolut största plånboken som har öppnats för att bygga upp en helt egen Muse-värld på scen. Inför det kan man bara imponeras. Samtidigt som maskerade soldater marscherar in, sänks 11 lysande glober från taket allt ackompanjerat av en inspelad version av ”Drones”. Det är makalöst och publiken blir tokiga.

Den runda scenen placerad i mitten av Globen snurrar och där står de i en spektakulär ljusshow som tar andan ur en.

Första delen av konserten vigs främst åt det senaste albumet ”Drones”. Här har bandet försökt skapa känslan av det budskap de vill förmedla med låtarna om krigföring med drönare och det finns science fiction-inslag i form av cyborger på skärmarna.

Detta är urskickliga musiker som är synkade som få. Men de har minimal publikkontakt. Det är vid första anblick lite synd. Å andra sidan hade antagligen något av den dystopiska stämningen gått förlorad om de hade skojat med publiken.

Det är inte sällan Muse jämförs med band som U2 och Queen och det finns många likheter. Det är som att man har bäddat in dem och även Coldplay under en tjock, filt tillverkad av kött och aluminium.

Det är mastiga låtar som ska levereras. Och det låter högt. Det finns gånger som ett gitarrsolo är kul men sedan finns det också gånger då ett gitarrsolo låter som i ”Reapers” och då vill man gå hem.

Men den genomtänkta scenshowen som fungerar som en egen teaterpjäs, gör denna turné väl värd att se.