Hon har haft siktet inställt på stjärnorna långt borta i en annan galax sedan hon var tre år. Och hon verkar vara från en annan planet - Lady Gaga.
Hon kom från ingenstans och slog publikrekord på Gröna Lund. Hon blåste liv i en arenapop som precis lagt sig ned och dött.
Tre år senare står hon i ett fullsatt Globen och får det att kännas intimt. Hennes två och en halv timmes föreställning är det i särklass mest påkostade och urflippade jag någonsin sett.
Lady gör entré på en stor, svart enhörning. På scenen har ett gothiskt slott byggts upp och över det hela svävar ett levande ansikte. Under "Born this way" krystar sångerskan ut sig själv genom en uppfläkt vagina, stor som ett fotbollsmål, för att sedan dansa vidare i fosterfettsfärgad långklänning. Mellan så gott som alla låtar byter hon outfit. I "La isla"-doftande "Alejandro" dansar hon loss i en bh med automatvapen vid varje bröst.
Det hade kunnat vara total freakshow.
Men det är precis tvärtom.
Rockoperan håller märkligt nog ihop. Och även om jag inte kan påstå att jag förstår alla nummer och köttkvarnar, så ser jag humoristiska blinkningar till musikhistorien och smarta politiska tjuvnyp.
Och mellan låtarna talar Gaga till sina små monster, sina fans. Hon predikar kärlek och individualism. Hon berättar om hur hon kämpar mot depressioner och uppmanar publiken att ta emot kärleken hon sänder tillbaka till dem.
Hon gör det så personligt och uppriktigt att hon känns som en sagoberättare hemma i sovrummet i stället för en avlägsen popstjärna på scen.
Att jämföra henne med andra arenapopartister är bara orättvist. Lady Gaga spelar i en helt egen division. Och även om kvällens upplevelse var svårslagen så är det här bara början.
Kvällens, ja årets, mest gripande scen kommer när Lady Gaga tar upp en flicka i grönt långt hår och mascaraspår längs hela kinderna.
De sitter tätt på en motorcykel som är ett piano (fråga inte) medan Gaga sjunger " Princess die". Jag grinar i kapp med det lilla monstret.
Aldrig någonsin har Globen känns så liten.
