Starkaste känslan
var partykänslan

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Bossen spelade på Parken i Köpenhamn inför Sverigespelningarna.
Foto: Christian Örnberg
Bandet var på partyhumör, skriver Anders Nunstedt.
Foto: Christian Örnberg
Foto: Christian Örnberg

KÖPENHAMN. "The river"-turnén river upp starka känslor.

Är det en bluff- och bågkonsert eller en klang- och jubelföreställning?

Framför allt det senare, ändå.

Den starkaste känslan efter Bruce Springsteen och E Street Bands något svajiga konsert i natt är trots allt - partykänslan.

Även i Danmark har det muttrats över att den turné som går under namnet "The river tour", som marknadsförts med affischer som hämtat typsnitt och bild från 1981, inte längre innehåller det klassiska dubbelalbumet i sin helhet.

På turnéns första stopp i Norden går visserligen en stor del av inledningen åt till "The river". Sju låtar från albumet; det är fler än vad amerikanen spelat på länge.

Samtidigt är det uppenbart att den turné som startade som en helt unik idé blivit till en Springsteenturné i mängden.

En del fans har vädrat sitt missnöje över "bluffen" på sociala medier, så också i Expressens liverapportering från Köpenhamnsspelningen.

Å andra sidan - briljanta "The river" är en i många stycken mörk, avig och inte särskilt publikfriande platta. Den är 20 låtar lång. Man kan förstå att konceptet övergavs.

Vad som återstår nu, ett halvår efter USA-premiären?

Ett 32 låtar långt blandband - tre timmar och 17 minuter långt - som till stora delar skiftar karaktär från den ena kvällen till den andra.

Ett upplägg som saknar både kör- och blåssektion, som ju tillförde så mycket soulkänsla på "Wrecking ball"-turnén.


LÄS MER: Bruce Springsteens band hälsar till publiken


Bruce Springsteen har förklarat varför han krympt gästlistan till sitt E Street Band med att det en gång var ett "litet rockband" som låg bakom "The river". En förklaring som lät rimligare i början av turnén än i dag.


Bruce Springsteen i Köpenhamn

Till en början famlar också Bruce Springsteen efter den röda tråden. Låtlistan känns spontan snarare än genomtänkt. Spelglädjen är det inget fel på, men 66-åringen har skämt bort oss så många gånger med sin dramaturgiska fingertoppskänsla att kraven är höga. Och den röda tråden är mest tydlig när han tappar den.

Men det Bruce Springsteen och E Street Band saknar i idéer tar de så småningom igen i energi.

Efter en inledning som tar fasta på turnéns namn, fylld med lite för mycket uppsluppen raggarrock för sitt eget bästa, tar kvällen sakta form.

Publikfrieriet börjar vid "The promised land". Nivån höjs med "I’m on fire". Elektricitet uppstår i den, för kvällen, takförsedda arenan. Temperaturen höjs ytterligare med "Because the night" och även om avslutningen inte är utan sina små svackor eller bekanta repriser så pekar kurvan konstant uppåt.

Kanske gäller det även formkurvan. För när den här showen är bra, då är den ofta fantastisk. Och när den landar i Göteborg på midsommardagen så kommer upplägget dessutom att vara delvis redesignat och remixat.

Betydligt mer spännande än att lyssna på ett gammalt dubbelalbum i sin helhet, ju.

Om det blir kalas återstår att se, men det känns defintivt mer party.

KONSERT

Bruce Springsteen

Parken, Köpenhamn

Publik: 46 000 (utsålt)

Vem: Bruce Springsteen, 66, skivdebuterade 1973 och har gett ut 18 album. Tillsammans med sitt E Street Band har han gett ett stort antal kritikerhyllade konserter i över 40 års tid. Amerikanen från New Jersey har vunnit Oscar, tagit emot Polarpriset och valts in rockens Hall of Fame.

Vad: Sista europastoppet på "The river tour" innan The Boss kommer till Sverige, för tre utsålda Ullevikonserter (25:e och 27:e juni, samt 23:e juli). Från början var turnén en nordamerikansk angelägenhet med anledning av "The river"-boxen "The ties that bind".

LÅT FÖR LÅT

"Out in the street" 

Kärt återseende som känns lite trög fram till Jake Clemons glada saxsolo.

"Badlands"

Glockenspielpartaj och handklappsfest. Ljudet svajar betänkligt men allsången levererar.

"Cadillac ranch"

Raggarrock med väldigt glatt humör. Och fiolsolo från Soozie Tyrell.

"Rendezvous"

Överraskande låtval, hämtat från "Tracks". Men det finns en anledning till att den spelas sällan.

"Sherry darling" 

Vad är detta? Dansbandsversionen? Till och med saxsolot har lite Ingmar Nordströms över sig.

"Blinded by the light" 

Roy Bittan lirar högklassig boogiewoogie på sitt piano. Sväng uppstår.

"Spirit in the night" 

Tungt ansvar vilar på Clemons Jr när Bruce lämnat blås- och körsektion hemma. Här axlar Jake det mesta.

"We take care of our own"

Bruce blir så glad när han ser att någon önskar en (ganska) ny låt. Så då får vi den här bagatellen.

"Hungry heart" 

Feelgoodkalas som får enormt gensvar. Slutar med att Bruce vandrar ut i publiken.

"Pink cadillac"

Bossen gasar vidare i sin rosa raggarbil, utan att hitta de höga växlarna.

"You can look (but you better not touch)" 

Springsteen fortsätter gasa på med brylcremesriff. Luktar mer traktordiesel än bensin.

"Death to my hometown" 

Irländskt folkfärgad koloss. Bredbent, och trög.

"The river" 

Munsspelsintrot skapar en hysterisk jubelreaktion och allsången utbryter redan i första versen, men sedan kommer stämningen av sig lite. Drygt sju minuter lång.

"Point blank" 

Dramatisk inledning via Bittans piano, sedan håller bandet kvar dramat med slutna ögon. Stilig arenadepprock.

"Atlantic city" 

Fortsatt dyster ljudbild från Bruce som sjunger "everything dies baby that’s a fact" med emfas.

"Murder incorporated" 

Mördande enformig bluesattack.

"The promised land"

Tydlig kvalitetshöjning, och given stämningshöjare.

"Working on the highway" 

Bruce tar på sig en akustisk gitarr och klacksparkar. I luften.

"Darlington county" 

Bruce faller på knä inför fansen längst fram. Nils Lofgren sjunger bakom ryggen på sin boss. Jake Clemons blåser upp en liten orkan med sin saxofon. Party.

"Waitin on a sunny day"

Ett härligt publikfrieri från start till mål.

"I’m on fire" 

Halva bandet kliver av i den här balladen. De missar något väldigt fint.

"Because the night"

Bandet kommer tillbaka. Framför allt kommer Nils Lofgren tillbaka. Sicket solo igen! Snurrigt!

"The rising" 

Bruce, som vid det här laget svettas kopiöst, sliter hårt. Och får bekant belöning.

"Land of hope and dreams"

Fantastisk låt, trots att den saknar det fantastiska gospeltrycket från "Wrecking ball"-turnén.

Extranummer:

"Born in the USA" 

Bulldozerversionen.

"Born to run" 

Hela arenan är upplyst, och danskarna tycker det är dejligt att partaja. Med all rätt.

"Glory days"

Glatt humör med uppspelt gitarrlir från Little Steven. Går också hem.

"Seven nights to rock" 

Bossens jätteglada Moon Mullican-cover. Mer jätteglad än jättebra, dock.

"Dancing in the dark" 

Går hem, men också lite på rutin. Jake Clemon tutar dock inspirerat i sitt saxsolo.

"Tenth avenue freeze-out" 

Springsteen släpper gitarren och skapar även, till slut, en liten soulkarneval.

"Shout" 

Den utdragna Isley Brothers-covern fyller Parken med ytterligare soulenergi.

"Thunder road" 

Bruce tar finstämt farväl ensam på scenen, med akustisk gitarr.