Det här albumet var från början en hemlig födelsedagspresent från vännerna. Jubilaren fick det i stället för en guldklocka som en vanlig Svensson hade fått efter lång och trogen tjänst.
Kanske skulle det ha stannat där.
Jag menar, finns det verkligen nån som lyssnar på musikaliska skivhyllningar 2013? Dessutom när man med "Så mycket bättre" tagit konceptet till en ny nivå.
Det finns faktiskt en anledning till att Benny Andersson, Ulf Lundell med flera undviker den här typen av jippon.
Mycket är här dessutom väldigt förutsägbart. Inte dåligt men bara onödigt. Scoccos egna versioner är tämligen oslagbara. Tolkningarna känns karaokebar. Men det finns glitter. Jag tycker att Pluras Springsteenfärgade tagning av förhållandevis nya "Jag saknar oss" är supercharmig (i "Skavlan" i kväll). Och Kleerups känsliga tolkning av sjukt utslitna "Himlen runt hörnet" funkar hyfsat. Bäst är kvinnorna. Som Sophie Zelmani i en ohyggligt stillsam "Hjärtat dröjer sig kvar" (från udda "Tillbaks till världen" från 1999) som dessutom får mig längta efter nåt mer på svenska med denna underbara sångerska. Hyllningens absoluta höjdpunkt.
Man kan dock undra varför det blir tre nummer från den instrumentala "Det sjungande trädet" där en svår Scocco inspirerats av Eriks Saties musik och Isaac Grünewalds målarkluddande.
Så. Nu begraver vi den i det stora iTunesbiblioteket.
