Det är något visst med Chris Cornell.
Redan i mitten av åttiotalet under den första tiden med Soundgarden reagerade andra band hemma i Seattle på sångaren: han såg f ö r bra ut, han lät f ö r bra.
Lite samma var känslan när bandet slog igenom på bred front med tunga “Badmotorfinger" och sedan den kreativa och kommersiella toppen "Superunknown", en av de senaste tjugo årens bästa skivor alla kategorier. Cornell hade hela paketet och spelade dessutom i ett band som faktiskt slog alla andra kollegor i den dåvarande grungevågen på fingrarna.
Efter framgångarna falnade glöden rätt snabbt, magin tog slut.
Lika glad över att ett av mina favoritband nu en evighet senare plockar upp tråden igen, lika orolig är jag på förhand. Ska det här bli ytterligare en återförening som mest andas gammal skåpmat?
Jag är orolig i drygt en låt.
För efter en släpigt inledande "Searching with my good eye closed" lossnar det i smattrandet i "Spoonman". Efter det rullar Soundgarden på.
Låtlistan är snudd på prickfri med låtar som spänner in hela Soundgardens karriär. Mycket gammalt, som "Hunted down" från första ep-släppet, men också pinfärska singeln "Live to rise". Båda bygger på gitarristen Kim Thayils riff och drivet från rytmsektionen Matt Cameron och Ben Shepherd. Det som gjorde att Soundgarden skapade sitt högst egna tunga sound.
Och så var det de t här med Cornell.
Att han numer ger sig ut på akustiska äventyr i singer/songwriter-land på egen hand är en sak, det är Soundgarden som är hans fadershem. För hur än vänder och vrider på sig är han i grund och botten en rock-gud vid mikrofonen. En rätt trulig sådan, men ändå. Det räcker egentligen att höra mannens skrik i gamla "Rusty cage" för att sluta tvivla.
Nästan f ö r bra.
Att sedan Soundgarden alltid var, och fortfarande är, ett rätt introvert gäng som inte med självklarhet får igång en stelfrusen festivalpublik är en annan sak.
Det viktiga med gårdagens begivenhet var att kunna konstatera: Soundgarden är tillbaka på allvar.
Det känns fint.
