Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ska vara The Cure för att klara konststycket

Tiden står still. Robert Smith och The Cure har inte förändrats mycket på 36 år. Foto: Sara Strandlund

En maratonspelning med ett 36 år gammalt band.

Och en svinkall svensk sommarnatt.

Man ska väl heta The Cure för att lyckas med det konsertstycket.

The Cure

Hultsfredsfestivalen

Publik: Ca10 000

Vem: Det brittiska bandet gav ut sitt första album 1979, sedan dess har det blivit ytterligare tolv. Frontmannen Robert Smith har bytt ut och tagit tillbaka medlemmar under åren.

Vad: The Cures Sverige-stopp på sommarens festivalturné. Det har ryktats om ett nytt album, men bandet har för närvarande inget skivkontrakt.

Glad geting: K ärleksrelationen mellan bandet och publiken!

Neutral geting: S pelningen börjar 00.55 och pågår i minst två timmar. I senaste laget, eller vad säger gammelpubliken?

Sur geting: Och så kom fotbollsmatchen och försenade ytterligare.

Klockan är 01 och det är dags för två och en halv timmes depprock vid sjön Hulingen. Publiken yrar redan innan Robert Smiths frisyr synts till. Efter en kvarts försening startar äntligen det välkända manglet.

Den brittiska gruppen har inga videoskärmar eller andra scentifos. De säger knappt någonting, förutom när ljudet försvunnit halvvägs in i "From the edge of the deep green sea". De bara spelar på sina instrument, låt för låt, och ändå lyckas de underhålla på hög nivå.

 

Vid en första anblick går bokningen av Cure hand i hand med Hultsfredsfestivalens inriktning som det självklara valet för festivalvana 30-plussare.

Robert Smith, intakt med håret på ända och kajal, är fortfarande undangömd husgud hos många indiefarbröder och pandamammor. För dem är spelningen en noistalgipromenix nedför minnenas allé.

Smiths sorgsna stämma i "Lovesong" påminner säkerligen om tusentals i publiken om tonårsrum och söndergråtna kuddar. Allsången i magnifika "Friday I'm in love" skvallrar om minnen av förfester på den tiden man inte hade råd att ta första ölen på lokal.

Själv var jag för mycket av en muntergök till tonåring för att fästa mig vid Cures depprock vid unga år.

Men det är ingen nackdel i kväll.

 

För till skillnad från gårdagens snackisspelning med Stone Roses är Cure inte enbart en nostalgisk angelägenhet. Det beror delvis på att bandet funnits sedan sent 70-tal. Här är det liksom inte fråga om ett lukrativt återföreningsgig.

Men också tack vare att Cures mollrock är en viktig influens för så många nya band. Som The XX, de står på samma scen i kväll och har inte bara lånat basgångar utan även den gothiska stämningen från den äldre kollegan.

Men mest av allt på grund av att Cure är ett vitalt gammalt rockband som fortfarande frälser när de spelar upp solen över trädkronorna igen.