Så var Bruce konsert på Ullevi – låt för låt

Bruce Springsteen på Ullevi.
Foto: Robin Aron
Bruce Springsteen på Ullevi.
Foto: Anders Ylander
Bruce Springsteen på Ullevi.

Bruce Springsteen spelade en bejublad konsert på Ullevi på lördagskvällen. Här är betygen – låt för låt.

"Meet me in the city"

Efter ett imponerande publiktifo följer en energisk inledning med ett av de bästa spåren från "The river"-boxen "That ties that bind".


"The ties that bind"

Spår 1 från sida A på "The river"-albumet, spelade han på midsommardagen också. Men välkomnandet den här gången är - hysteriskt.


"Sherry darling"

Feelgood-rock när Bruce hänger av sig gitarren och går fram till scenkanten och trycker fansens händer genom halva låten. Den resterande halvan står han och gastar i samma mikrofon som Little Steven och Jake Clemons.


"Jackson Cage"

Efter ett uppspelt "one-two-three-four!" från Bossen kastar sig bandet in i den här med liv och lust. Energin räcker dock inte hela vägen in i mål.


"Two hearts"

Patti Scialfa saknas på scenen den här kvällen. I stället sluter Little Steven upp bredvid Bruce och sjunger låten likt en kärleksduett. Men så är de brothers in arms.


"Independence day"

Intensiv och samtidigt andäktig version. Bruce Springsteen kramar mikrofonen så att knogarna vitnar. Sjunger nästan hela låten med slutna ögon.


"Hungry heart"

The Boss låter, traditionsenligt, publiken sjunga första versen själva. Sen tar han en inhägnad långpromenad ut genom publikhavet. Kalasstämning utbryter gång på gång, men ljudet svajar.


"Out in the street"

Tillbaka på scenen hänger 66-åringen på sig sin gitarr på nytt. En kort stund. Sen hänger han den på ryggen och går fram till fansen och sjunger igen. Jake Clemons glada saxsolo och sångövningar från E Street Band avslutar partyt.


"Crush on you"  

Kvällens första dos av sprallig raggarrock. Det osar bränd brylcreme om refrängen.


"You can look (but you better not touch)"

Den här låten gör sig antagligen bäst i en nedcabbad amerikanare. Men det är inget fel när den avslutande turbon kickar in.


"I wanna marry you"

Lördagspubliken sorlar så ljudligt att Bruce får hyssja fansen i introt. Sen sjunger han den känsliga soulballaden med full inlevelse. Men publiken förblir måttligt intresserad, fram till slutet när Bruce spelar maraccas. Maraccas!


"The river"

Känns ett tag som en standardversion i mängden, men falsettfinalen rättar till den saken. Falsettfinalen är, som det heter, episk.


"Point blank"

Magnifikt pianointro från Roy Bittan målar upp ett drama som fascinerar från start till mål. En klar kontrast till "The river" med sitt återhållna men ödesmättade anslag.


"Cadillac ranch"

Publiken blir galen av glädje när Bossen trycker plattan i mattan på nytt. Hans raggaråk har vind i håret och drivs framåt av ett energiskt handklappande.


"I'm a rocker"

Ytterligare en glad dos raggarboogie. Bruce skuttar ner till fansen vid kravallstaketet och röjer. Det luktar bränt gummi om E Street Bands högoktaniga spelglädje.


"Fade away"

En stor del av publiken utnyttjar balladen till att köpa öl och/eller gå och kissa. "Fade away" lyckas därmed inte greppa tag som den borde.


"Stolen car"

Ingen arenavältare direkt, men en sanslöst fin ballad som - lite otippat - växer ju mer den skalas ner.


"Ramrod"

Bredbent raggarrock som känns som att den tappat några hästkrafter, eller om det är bpm, sedan den hördes på Ullevi senast, i juni. Men finalen är återigen ett ystert publikfrieri.


"The price you pay"

Introt är strålande arenarock som mynnar ut i en episk final där publiken sjunger vidare långt efter att bandet slutat spela.


"Drive all night"

Publiken tänder upp sina smartphones och lyser upp den känslofyllda balladen, som rymmer strålande saxsolon av Clemons och en väldigt snygg call and response-kör mot slutet. Bruce viskar sig igenom låtens avslutande vers. Enorm.


"Wreck on the highway"

Intim avslutning av "The river"-showen. Ljuset är nästan helt nedsläckt. Bruce bara en kontur på storbildsskärmarna. Men balladen är tydlig, och stark.


"Badlands"

En nystart av kvällen som hoppar upp och ner i fem minuter. Allsången når ännu högre. Springsteen och E Street Band publikfriar frenetiskt. Med den äran.


"The promised land"

Jo, jag har hört den bättre. Men när medlemmarna i E Street Band efter ett tag löser av varandra med sina inspirerade solon så gör den jobbet, och mer därtill.


"Candy’s room"

Låtens höjdpunkt: När Bruce Springsteen spelar ett skitigt, ylande gitarrsolo ovanpå Max Weinbergs hetsiga trummande.


"She’s the one"

Bandet fortsätter att spela som om de hade eld i... ändalykten. Men här känns det ibland som att de spelar sin boogierock mer med varandra än för publiken.


"Because the night"

Ingen på Ullevi som klagar på den här inspirerade reprisen. Och Nils Lofgrens avslutande snurrsolo äger arenan igen.


"The rising"

Saknar fortfarande den förra turnén magnifika gospeltryck i "The river tour"-versionen. Men bra ändå, förstås.


"Land of hope and dreams"

En själfull urladdning där bandet lyckas få låten att växa hela tiden. Till slut är den helt enorm. Ännu en gång. Avslutas med Curtis Mayfields "People get ready" för understryka soularvet.


"Born in the USA"

Mighty Max trummar som en tok medan Bruce tar i från tårna. Ett bredbent muskelflexande som får Ullevi att koka...


"Born to run"

...och koka. Även det här numret är fött till att bli en bulldozer. Slutscenen, med 129 918 vibrerande händer uppsträckta i luften i refrängen är fantastisk.


"Seven nights to rock"

Boogiewoogiemannen är tillbaka. E Street Band låter som ett övertänt barband medan kvällens huvudperson hytter med näven som en rockabillyvilde. Kul!


"Dancing in the dark"

Rätt oemotståndligt publikfrieri, i all sin insmickrande enkelhet. Energin som alstras skulle kunna skjuta upp en satellit i omloppsbana runt jorden.


"Tenth avenue freeze-out"

Delar av den feststinna hyllningen till "Big Man", Clarence Clemons, är farligt nära att gå på rutin. Till en början river de mest av den. Men finalen är kalas.


"Shout"

Det gamla Isley Brothers-partajet tar vid. Och vill aldrig ta slut. En ljuvlig soulkarneval där Bruce leker James Brown och E Street Band spelar så att fingrarna både blöder och glöder rock’n’roll.


"Twist & shout"

Åh, ändå! Bruce Springsteen plockar fram Ulleviklassikern nummer ett; "The Stadium Breaker". Det känns lite som ett farväl, som slutet på en era. Men mest av allt känns det som en överlycklig stund som inte skulle kunna återskapas eller utföras någon annan stans. Det känns som rock’n’roll-magi.


LÄS OCKSÅ: Anders Nunstedt: Perfekt avslut på en strålande Ullevitrippel

KONSERT

Bruce Springsteen


Ullevi, Göteborg

Publik: 64 959 (utsålt).

Vem: Bruce Springsteen, 66, skivdebuterade 1973 och har gett ut 18 album. Tillsammans med sitt E Street Band har han gett ett stort antal kritikerhyllade konserter i över 40 års tid. Amerikanen från New Jersey har vunnit Oscar, tagit emot Polarpriset och valts in rockens Hall of Fame.

Vad: Tredje och sista spelningen i Göteborg den här sommaren, efter en Ullevidubbel i juni (25/6 och 27/6), på årets "The river tour". Turnén inleddes i USA i januari och avslutas i samma land i september. Men först väntar två konserter i Norge och en i Schweiz.