Roger Waters är en paus från den galna djungeln

Tänk dig en bar där alla är välkomna. Du sitter ner en stund bland likasinnade och tar en paus från den galna djungeln utanför. I mitten av baren sitter Roger Waters och håller låda. Han är, som väntat, arg på det mesta.

En röst i början av konserten uppmanar att stänga av telefonerna och ”fuck off to the bar” om vi är här för Pink Floyd men inte gillar Waters politiska åsikter. Det är alltså en annan bar. Inte den som Waters sjunger om i nyskrivna ”The Bar” en bit in i den två och en halv timme långa konserten. 

Waters politik och konstnärliga uttryck har alltid gått hand i hand. Senaste året har han gjort sig hopplös i väst genom att uttala sig för Putins invasion i Ukraina. Konserter i Polen ställdes in som protest. Själv ser han sig framför allt som humanist. Orden ”Human rights” dröjer sig kvar länge på skärmarna under balladen ”Déjà vu”. 

Kvällen i Sverige startar annars med en åsksmäll. 

Scenen är placerad i mitten som en fyrklöver med olika scendelar, var och en med en upphissbar bildskärm. Det är läckert, både visuellt och ljudmässigt. Huvudpersonen själv är i uppenbar form. I slutet av ”Sheep” vankar han runt och jabbar uppfordrande med armbågarna åt den sittande publiken.

Låtlistan liknar i stora delar den från 2018 då han senast spelade i Stockholm. Även bandet är närmast intakt och låter nu som då fantastiskt. Och precis som senast är materialet från Pink Floyd skelettet och större delen av lekamen av showen. Förstås.

Inte intresserad av att lyssna

Han sätter stämningen direkt med ”Comfortably numb” i en dov version, samtidigt som bildskärmarna visar anonyma stackars satar som i en storstads-apokalyps stirrar ner på sina telefoner, Det tar sex minuter innan den första flygande grisen visar sig digitalt. ”The bravery of being out of range” skrevs för trettio år sedan som en kommentar till åren med Ronald Reagan (som på storskärmen visas med alla andra amerikanska presidenter sedan dess med orden ”War criminal” över ansiktet), men är lika aktuell idag. 

När Waters för tre år sedan presenterade ”This is not a drill” (hans första avskedsturné, som han säger) var det för att starta en konversation. Det är också det han säljer in i mellansnacket innan låten ”The Bar”: idén är att vi ska kunna mötas i arenan som vid en bardisk och lyssna på varandra. 

Ett problem är bara att huvudpersonen själv inte alltid är så intresserad av att just lyssna. Att han i slutet av konserten inte kan höra vad ett mexikanskt fan vill känns därför symptomatiskt. 

På skärmarna flashar under konserten digitala plakat-ord som knytnävar: Tortyr. Propaganda. Kontrollera narrativet. ”The government!” med utropstecken. Vi får drönarattacker och misär. Hammarslag på hammarslag. Men allvaret och attackerna når riktig verkan först när de kontrasteras med hjärta eller skruvad svart humor. Som när Waters i ”Wish you were here” bjuder på minnen av Syd Barrett eller hela det forna bandet sveper förbi i ”Have a cigar”. Eller när antalet likes och tummar upp visas under en storslagen ”Run like hell” med Waters som fascistoid boss i skinnrock, på jakt efter handklapp. 

Stunder då den enorma baren söder om City blir både trivsam och oförglömlig.