Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Plura och Eldkvarn kommer alltid igen

Foto: Marcus Funke
Utan onödigt lall drar rockinstitutionen Eldkvarn i gång 40-årsfesten i Kalmar.
En galet glad tillställning toppad med nya "De berömdas aveny" där en ­ångerköpt Plura spottar ur sig texten som handlar om när han fuckade upp livet senast.

FAKTA

Eldkvarn


Kalmarsalen, Kalmar
Publik: 600.
Vem: Bildades 1971 i Norr­köping av bröderna Plura och Carla Jonsson och deras kompis Tony Thorén under namnet Piska mig hårt. Sångaren Per "Plura" Jonsson, 60, är även författare (kokböcker med mera) och programledare ("Pluras kök").
Vad: Inleder 40-årsfriandet med turné som slutar på Cirkus i Stockholm 18 december. Det blir även en samlingsbox och ny skiva.
Bäst: Nya "De berömdas aveny".
Sämst: Högt ljud, hafsigt ljus.
Fråga: 40 år till?
TURNÉN: 30/9 Kalmar, 1/10 Västerås, 5-8/10 Malmö, 14/10 Nyköping, 15/10 Visby, 22/10 Vara, 28/10 Luleå, 29/10 Arvidsjaur, 4/11 Borås, 5/11 Jönköping, 12/11 Sundsvall, 18/11 Örebro, 19/11 Grängesberg, 25/11 Gävle, 26/11 Bollnäs, 30/11 Uppsala, 1/12 Uppsala, 2/12 Södertälje, 14/12 Göteborg, 16/12 Norrköping, 18/12 Stockholm.

Plura må ha en fotboja som väntar. Men det hindrar inte 60-åringen från att vara med på bandets 40-årsfest. Och är det party så är det, resonerar han och slänger ut sina episka halvtimmeslåtar om ångest. Det är i stället dansskor, final med "Pojkar, ­pojkar, pojkar" och ett mer än lovligt pladdrigt ­mellansnack. På festen ordnad i all hast.
Jag har sett dem i cirkustält, i kyrkan, på disco i Åre, i en museipark i hemstaden Norrköping, till och med hemma i Lennart Perssons vardagsrum. Men jag har nog ­aldrig sett dem så här uppspelta. Så här fulla i fan. Så här "vad kul det är".
Och man tror dem.
Ingen kan anklaga bandet för att repa ihjäl sig. Jag tror det kör i stort samma låtar som när jag såg dem senast i Helsingborg i januari. "Alice", "Nerför floden", ni vet. Det är väl bara "Mina stjärnor har slocknat" som känns en smula obskyr.
Och det skaffar inte värsta grejen till ljus. När Plura sjunger "snön faller" stirrar jag in i ett hav av blåa glödlampor och undrar om det varit utförsäljning på Lena Ph:s överskottslager.
Pluras mellansnack är definitivt inte ­skrivet av Edward af Sillén. Han är lika ofta intern som förvirrad, men i sina bästa stunder fullständigt briljant.
Det är befriande att det är så anti.
Det har varit mycket "Så mycket bättre" och annat. Man glömmer lätt att Plura är en av landets bästa rocksångare - med rikets bästa låtkatalog. Utan konkurrens.
Och flödet fortsätter. Det är premiär för två av låtarna på nya skivan, som att döma av det vi hör är ösigare än vad vi är vana vid. Först popbagatellen "En liten kyss av dej". Sedan uppgörelsen med kokainde­baclet på Avenyn i Göteborg, "De ­berömdas aveny". Han spottar han ur sig texten och det låter mycket Dylan cirka "Blonde on blonde". Han sjunger "jag reser mig ur askan". Redan tredje låten är "Jag står upp än". Alltså. Plura kommer alltid igen. Den riktiga Eldkvarn brann ner till grunden. Fågel Fenix (han som satte eld på sig själv för att återuppstå som ung dagen därpå) hade varit ett mer passande namn på ­gruppen som klarat allt i 40 år.
- En evig resa som kan hålla på hur länge som helst, sammanfattar Plura.