Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Per Gessle: "Mazarin"

(EMI)

POP

Att Per Gessle kan popmusik är det väl ingen som betvivlat även om Roxette för ganska så länge sedan slutade låta spännande. Om de ens började. Gessle solo är något helt annat och har faktiskt alltid varit det. De som kommer ihåg hans svenska soloplattor minns en lite trevande och eftertänksam men ändå slagfärdig ung man. Ganska fjärran från Gyllene Tiders spralliga popkonster. Sensationellt nog låter han ännu bättre i dag. På "Mazarin" levererar Gessle 14 spår som kan sammanfattas som något så grundläggande som radiopop. Men det är en en svår konstform, ljusår knepigare än att mecka en hyllad art rock-platta, som han på nytt visar att han behärskar hur lätt och ledigt som helst. Plötsligt skriver Gessle relevanta texter igen, plötsligt känns han personlig och plötsligt hittar han de självklaraste melodierna - utan att välja de simplaste lösningarna. Det är läckert producerat och snyggt arrangerat men det handlar framför allt om hits som inte går att skaka av sig. "Här kommer alla känslorna" är den mest svenskdoftande sommarlåten på år och dag. "På promenad genom stan" är en fantastisk ballad i samma stil som "Flickan i en Cole Porter-sång". "Gungar" är en akustisk popfest som GES skulle döda för. "Födelsedag" är en powerpop-uppvisning där Gessle påminner om att han kan sjunga rock. "Spegelboll" är Blondiefierad Kent-disco medan skivans starkaste stund - kärleksvisan "Tycker om när du tar på mig" - är klassisk...Gessle. Killen är ju faktiskt så att unik att hans efternamn är detsamma som ett sound.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!