Ozzys ojämnhet tar udden av avskedet

SOLNA. Så det här är alltså slutet.

En gökhoande clown som letar tonarter.

Men också en riffmästare i form som rakryggad kan säga farväl.

Black Sabbaths sista stund i Sverige blir en svängig historia.

På väg till Friends stilade regnet precis som i kvällens inledande “Black Sabbath”, låten som startade inte bara ett bands karriär utan en hel genre.

Men även solen sprack igenom mellan regndropparna utanför arenan.

Och Black Sabbaths farväl till Sverige blev just så, regn och sol omvartannat.

Andra åldrade hårdrockare kan utlova en sista turné och senare ändå komma tillbaka. Det känns inte aktuellt i fallet Black Sabbath. Gitarristen Tony Iommis cancer sätter stopp för fler försök.

Det vilar också en sober stämning över Friends arena när Sabbath som sista band avslutar kvällen som lite olyckligt kallas “Monsters of rock”. Bombus, Rival Sons och Volbeat i all ära, men de agerar förband i kväll. Hårdrockens urfäder är hela anledningen till att Friends fylls upp. Bättre då att kalla det hela för samma sak som bandet själva gör: “The final tour by the greatest metal band of all time”.

För det är ju så. Utan Black Sabbath, inga nedstämda riff, ingen doom eller dödsmetall, inte alls samma flirtande med en ockult och mörk sida. Inte den hårdrock och heavy metal som vi har i dag.

Och förstås inte heller någon Ozzy Osbourne.

Alla vet vid det här laget att sångaren är ojämn som en sommarprognos från SMHI. Att han jobbar hårdare med att göra hyss med publiken än att hitta rätt tonarter. Det är också som alltid väldigt svårt att tycka illa om hårdrockens störste nallebjörn, men Ozzys ojämnhet tar tyvärr udden av vad som skulle kunna blivit en riktigt stort avsked.

För övriga där uppe gör vad de ska.

Geezer Butler är en stabil stenstod bakom basen. Inhopparen Tommy Clufetos ligger hela tiden på rätt gräns till för mycket spelrum bakom trumsetet.

Framför allt är det här Iommis kväll. Bara vetskapen om att aldrig mer få höra ur-riffens fader trycka ut den ena klassiskern efter det andra känns besvärligt. Helt i svart och med ett krucifix om halsen spelar han lysande och känsligt kvällen igenom. I “Hand of doom” visar han att Sabbath i grunden är ett tungt bluesrock-band. Efter en fenomenal “Snowblind” gör han ett litet djävulstecken till publiken och nickar nöjt. Iommi vet att han hoppar av den här cirkusen i rätt tid, innan det går brant utför.

Vid sin sida har han en sångare som kämpar, hoppar, springer på stället och hoar som en gök. I slutet, när publiken varmt applåderar sina hjältar och Iommi dröjer sig kvar lite extra ute på sin kant för att kasta ut plektrum till publiken, stämmer Osbourne omotiverat upp i “Olé olé olé”.

Det är alltså en sådan avskedskväll.

Högt och lågt omvartannat, tyngd och svärta på ena sidan och en älskvärd clown på den andra.