Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När de träffar rätt blir Winnerbäck större än sina ord och ackord

Sommaren 2017 fångades prins Daniel och prinsessan Sofia på film under Lars Winnerbäcks konsert.
När huvudpersonen i helsvart sjunger titeln i ”Jag tror jag hittar hem” med utsträckta armar, då är arenan hans, skriver Anders Dahlbom.Foto: PATRIK JONSSON / STELLA PICTURES
Lars Winnerbäck har kallat de musiker som i höst gör honom sällskap på scen för ”ett drömband”.Foto: PATRIK JONSSON / STELLA PICTURES
Publiken i Saab Arena i Linköping.Foto: PATRIK JONSSON / STELLA PICTURES
Ge dem någon spelning till, efter det tror jag att Winnerbäck med band hittar helt hem i hösten, skriver Anders Dahlbom.Foto: PATRIK JONSSON / STELLA PICTURES

LINKÖPING. Lite svärta, lagom eufori och kärlekshyllningar till barndomsstaden.

Turnépremiären med Lars Winnerbäck bjuder inte på några större överraskningar men väl på flera stora stunder.

Ett drömband.

Det var så Lars Winnerbäck häromdagen kallade de musiker som i höst gör honom sällskap på scen. Ett ihopplockat gäng med Winnerbäcks bollplank Jerker Odelholm på bas, trummisen Jonna Löfgren, Therese Johansson på gitarr och sång, gitarristerna Staffan Johansson och Carl Ekerstam samt Tomas Hallonsten på trumpet och klaviatur. De förtjänar alla att nämnas här. 

Först hade han Hovet. För tio år sedan såg jag en upprockad Winnerbäck uppbackad av medlemmar från Soundtrack of Our Lives och Hellacopters. Minns även en fantastisk konsert några år senare med Nicke Andersson som musikaliskt bollplank på Gröna Lund. 

Höstens kompband känns som en mix av allt, amalgam av hårt och organiskt. En septett som mest verkar i skuggorna men som sätter nitband på scenkostymen när det behövs.

Konsert

Lars Winnerbäck

Saab Arena, Linköping

Publik: 8 170 (utsålt)

Vem: 44-årig artist, född i Stockholm och uppvuxen i Linköping. Skivdebuterade 1996 och har sedan seklets början varit en av landets mest populära rockartister. Senaste plattan ”Eldtuppen”, den tolfte i ordningen, släpptes tidigare i höst.

Vad: Turnépremiär för höstens vända som tar Winnerbäck med band till tolv städer för lika många spelningar, med avslut i ett utsålt Globen 29/11.

Tycker du nu att jag maler på för mycket om Winnerbäcks alla kompmusiker genom åren? Kanske det. Anledningen är att Lasse själv, fortfarande hösten 2019, inte är någon magnetisk frontfigur. Har aldrig riktigt varit. 

Trots lördagkväll och gammal hemstad känns starten i rökigt motljus lätt avslagen. Men när huvudpersonen i helsvart några minuter senare väl sjunger titeln i ”Jag tror jag hittar hem” med utsträckta armar, då är arenan hans.

Under två timmar får vi mycket från nya ”Eldtuppen” men även en del gammalt. Jag tycker faktiskt han sjunger bättre än på skiva. 

Det finns ansatser konserten igenom att Winnerbäck med låtvalen vill ta oss in i ett mörker där utvecklingen med högervindar och ensamhet sedan länge går åt fel håll. Ofta landar vi inte helt i svärtan (ta refrängen till nya ”Hur och vem och vad” som blir, tja, intetsägande). 

Men när de där uppe träffar rätt, som i uppgörelsen av vår tids iskalla individualism i ”Skolklockan” eller när bandet släpps loss i en bultande ”För dig”, blir Winnerbäck större än sina ord och ackord. En samtidsberättare och kärleksdiktare att verkligen lyssna på. ”Jag tyckte det var bra att jag i alla fall gjorde någonting” som han säger innan ”Utkast till ett brev”.

Så visst finns det något att bygga vidare på här även efter han lämnar tryggheten i sin gamla hemmaplan. Ge dem någon spelning till, efter det tror jag att Winnerbäck med band hittar helt hem i hösten.

Konserten låt för låt

Tror jag hittar hem

En text som förstås går hem här. Växer till något stort.

Paradiset

Rött scenljus och handklapp. Vill mycket, når inte helt fram.

Måste vara två

Gammalt ”Kom”-nummer som pendlar mellan bröt och rus.

Där elden falnar (men fortfarande glöder)

Lasse i guldljus på scen. Fina gitarr-solon.

Åt samma håll

”En, två, tre, fyr!” räknar Lasse in. Bra häng på scen.

Eldtuppen

Scenljus, uttryck och existentiella textrader: här klaffar allt.

Skulle aldrig hända oss

Nytt kort som doftar Dire Straits. Inte på det bra sättet.

Vykort från Alperna

Suggestiv och Kent-ig i motljus.

Skolklockan

Presenteras som en låt om vår tids individualism. En kristallkrona projiceras på storbildsskärmarna.

För dig

”Här kommer lördagsgodiset!” lovar Lasse. För ett tag låter det som att The Band kom från Berga.

Elden

Winnerbäck sjunger bredbilds-rock med ett stort leende. Och riktig eld på scen!

Elegi

Självklar allsång i publikfavorit.

Över gränsen

Moloken blues från andra sidan sundet. Skulle må bra att febras till än mer.

Granit och morän

Bandpresentation, sedan bitterljuv Sverige-skildring.

Utkast till ett brev

Ett tidsdokument, enligt Lasse. Tuffar mest på.

En tätort på en slätt

En Linköpings-hymn med Therese Johansson som röststöd till Winnerbäck.

Hur och vem och vad

Tro på dig själv-pepp med dramatiska pukor och konfettiregn.

Söndermarken

Växer just här i staden med nyponbuskar till något mycket större.

Kom ihåg mig

Storbildsskärmen visar mynt och plektrum, kassettband och vinglas som sjunker i vatten. Okej.

Hymn

Lasse pratsjunger i nostalgiskt tacktal till ny låt.

Hugger i sten

Givetvis en fan-favorit med rejäl allsång.

Solen i ögonen

Sista extranumret inleds som Buddy Holly och slutar i rockrummel.