METAL
Revolten leddes av noisegurun Steve Albini. Målet var att rädda Metallica, som suttit inspärrade i Hitfabriken i över ett decennium. Operationen lyckades och kommendant Albini gav en sista order: "Ni är fria. Åt helvete med finliret, nu är det fullt ställ som gäller!" Om jag inte visste bättre hade jag trott att detta verkligen hänt. "St. Anger" låter som om den svetsats ihop på några veckor i ett smutsigt stålverk. Den skriker, svettas, blöder. Glöm det svarta albumet och "Load"-dyngan. Glöm 90-talet. Glöm allt du lärt dig om Metallica. Detta är något helt annat, en best som väsnas med dissonanta gitarrkaskader och inte sysslar med traditionellt låtsnickeri. Riff på riff på riff staplas tills man blir helt vimmerkantig, och med en genomsnittlig låtlängd på nästan sju minuter blir det bitvis för mycket. Liiite behärskning i redigeringen hade inte skadat. Och Lars Ulrich virveltrumma blir jag inte riktigt klok på - har han fått ett oljefat till dödsfiende? Men man kan inte annat än älska skivan för dess kompromisslöshet och dess snirkliga, progressiva aggrometal. Så här brutal musik brukar åtföljas av gutturala avgrundsvrål, men James Hetfield framhäver paradoxalt nog känslan i sin röst i stället för att gå på rå-styrka. Det gör sitt till för att ge "St. Anger" ett sound som aldrig hörts förut. Här finns inga ballader, gitarrsolon eller saggig bluesrock. Bara ett Metallica som thrashar på ett helt nytt sätt. Enter aggression!
