Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Metallica: "St. Anger"

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

(Mercury/Universal)

METAL

 Revolten leddes av noisegurun Steve Albini. Målet var att rädda  Metallica, som suttit inspärrade i Hitfabriken i över ett decennium.  Operationen lyckades och kommendant Albini gav en sista order: "Ni är fria. Åt helvete med finliret, nu är det fullt ställ som gäller!" Om jag inte visste bättre hade jag trott att detta verkligen hänt. "St. Anger" låter som om den svetsats ihop på några veckor i ett smutsigt stålverk. Den skriker, svettas, blöder. Glöm det svarta albumet och "Load"-dyngan. Glöm 90-talet. Glöm allt du lärt dig om Metallica. Detta är något helt annat, en best som väsnas med dissonanta gitarrkaskader och inte sysslar med traditionellt låtsnickeri.  Riff på riff på riff staplas tills man blir helt vimmerkantig, och med en  genomsnittlig låtlängd på nästan sju minuter blir det bitvis för mycket.  Liiite behärskning i redigeringen hade inte skadat. Och Lars Ulrich  virveltrumma blir jag inte riktigt klok på - har han fått ett oljefat till  dödsfiende? Men man kan inte annat än älska skivan för dess kompromisslöshet och dess snirkliga, progressiva aggrometal. Så här brutal musik brukar åtföljas av gutturala avgrundsvrål, men James Hetfield framhäver paradoxalt nog känslan i sin röst i stället för att gå på rå-styrka. Det gör sitt till för att ge  "St. Anger" ett sound som aldrig hörts förut. Här finns inga ballader,  gitarrsolon eller saggig bluesrock. Bara ett Metallica som thrashar på ett helt nytt sätt. Enter aggression!