Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mamma mia vilken show!

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Bossen skapade magi tillsammans med ett heltänt E Street Band och den världsberömda Ullevipubliken när första konserten av två gick av stapeln i Göteborg. I kväll smäller det igen.
Foto: Rickard Kilström

Bruce Springsteen, Ullevi Göteborg 

Publik: 57.942


 En bit in i konsertens extatiska final ringar Bossen in kvällen på pricken när han gastar:

 - "Mamma Mia!"

 Ja, Mamma Mia vilken show det blir till slut!

 Och då ska man ta med i protokollet att den ingalunda rymmer någon svag början. Bara en inledning som inte är, hur ska vi säga, lika bra.

 Det är en annan Bruce Springsteen än den som siktades i Köpenhamn förra helgen, det är ett annat band -  och det beror givetvis mycket på att det är en annan publik.

 Det finns ställen där konserten hotar att snubbla till lite, men med hjälp av den världsberömda Ullevipubliken håller Springsteen och ett heltänt E Street Band showen på fötterna.


Nationaldagen till ära sparkar kvällen  i gång med "Born in the USA", och Springsteen fortsätter att anknyta till högtiden med "4th of july, Asbury park" (såklart), "Darlington county" (tack!) och "Independence day" (givetvis). Men fyrverkerierna, som amerikanarna är så förtjusta i att smälla av när de firar sitt land, slutar inte där.

 Den själfulla "Spirit in the night", den kraftfulla "Prove it all night" och den helt igenom magiska publikfriargospeln "Mary's place" är tre härliga explosioner som lyfter konserten på väg mot den magnifika avslutningen.


Startskottet är en "Badlands". Rock'n'roll så svettig, muskulös och bredbent att den gränsar till olympisk gymnastik.

 Första extranumret är inte dåligt det heller. En "Hungry heart" där Springsteen låter publiken ta över hela showen innan han tar den tillbaka med besked.

 En sån här kväll är naturligtvis också "Born to run" helt ostoppbar. Att Big Man-Clarence tutar i klassikern så mycket livsluft under sina  sax-solon är rent häpnadsväckande.

 Lika briljant är "Rosalita" -  det är den som får Bossen att utbrista "Mamma Mia" eftersom ett fan av okänd anledning klistrat fast damen från musikalplanschen på det önskeplakat han fiskar upp ur publikhavet.

 Ovanpå det skickar bandet iväg en underbar "Dancing in the dark" innan de sätter punkt med en lika furiös som utdragen "American land".


Det är en extrem final.

 En underbar avslutning.

 Visserligen proppfylld med nostalgi, men eftersom misstanken om att detta kan vara Springsteens sista konsert tillsammans med gubbsen i E Street Band ligger och gnager så vore det löjligt att anmärka på något sånt.

 När de är som bäst kan de bara överträffas av sig själva.

 Lyckligtvis, med tanke på en viss händelse i en viss stad i kväll, har de en förmåga att göra det ganska ofta.