Så med den bilden hoppfullt klistrad i hjärtat, finner jag mig längtansfullt stirrande upp i ett olivträd. Nyinsläppt från minusgraderna är jag nära att glädjelipa, likt en deltagare i Extreme home makeover, åt Tyrols omgörning: Det är vinrankor ömsint omslingrade i pergolan, tindrande ljusslingor, lavendel i spruckna krukor och rutiga dukar. Nästan, nästan som Grekland.
Kanske fick hångla
På borden har man dukat charmigt högvis, och maten serveras i rustika gemensamma skålar, så att gästerna ska tvingas prata med varandra. Sömlöst blandar sig servitörerna med artisterna runt borden, innan första numret smyger igång. Här vävs under kvällen en ny saga av Abba-låtar som plockar upp de fiktiva metatrådarna från filmen. Berättelsen består av lokalbefolkningen som jobbade i kulisserna, och som kanske fick hångla med Pierce Brosnan (eller om det var hans livvakt).
Det är Nikos (Koutsogiannakis) hans nya svenska fru Kicki (Albertsson), och deras barn Konstantina (Csampai) och Adam (Hont) som inte verkar banga en kärleksrelation trots att de väl är typ bonussyskon.
Det senare spelar inte så stor roll eftersom berättelsen initialt känns underordnad det stundtals puttriga gemytet, och showen drivs mest av människans uppenbart medfödda drift att skråla Abba-hits.
LÄS MER: Benny Andersson valde bort Björn Ulvaeus
Magiskt
Men så blir allt svart, en stjärnhimmel tänds, och lokalen fylls med ljuslyktor, grekiska gudar och akrobater medan Konstatina nästan själsblöder fram en The winner takes it all.
Där rivs en liten fördämning, allt växlar upp, borden röjs så småningom undan, och vi badar i discoljus och konfetti. Plötsligt är vi faktiskt där, kanske inte i den filmiskt fejkade extasen, men i ett klassiskt förlösande magiskt Dancing queen.
