Efter premiären på Peace & Love i Borlänge i juni skrev undertecknad att Kents mullrande mörka show kan vara det snyggaste som kommer att drabba den här svenska livesommaren.
Kan? En dryg månad senare är det lättare att konstatera faktum.
Det finns ju ingenting som slår den här ljusshowen. Ingenting som ens konkurrerar.
Kent själva har aldrig varit i närheten av en så snygg konsert- då har de ändå fått till ett knippe visuella höjdare under sin karriär.
Och även denna gång häpnar man över hur effektivt och elegant de utnyttjar alla lampor, ljusrör och strålkastare de har till sitt förfogande.
Det är helt enkelt en bländande ljusshow. Inte minst för att den är så stilfullt stram, men ändå slagkraftig.
Effekterna går dessutom hand i hand med musiken.
När Jocke Berg mässar "Jag går ensam in i ljuset" i "Sjukhus" tänds alla strålkastarna mot publiken. När han sjunger "Jag är grym som en grekisk gud" i "Låt dom komma" exploderar scenen i ett laserlikt ljusspel som fått, ehm, spel.
När han, tillsammans med publiken, sjunger "Brinn pengar brinn" badar hela området i knallrött ljus.
Musiken då?
Det ska sägas att musiken inte är dum den heller. Trots att en del av ljudet inledningsvis kidnappas av de nyckfulla augustivindarna.
För den som sett Kent i sommar kommer konserten inte som någon överraskning. Fokus ligger fortfarande på den senare delen av bandets karriär.
Det är kanske inte den mest publikfriande angrepps- vinkeln, men det är en attack som håller hela vägen. Det låter som om bandet hittat ny energi i spåren från "Jag är inte rädd för mörkret", som om en rad bitar fallit på plats när de tillåtit sig att skippa många av 90-talets stora publikfriare.
Kent är i ypperlig form. De äger ett självförtroende som inger stor pondus, och mitt i all kaxighet så förefaller de genuint ödmjuka inför publikens respons.
Som påtagligast blir den i det fyrverkeri som kallas för "Mannen i den vita hatten"; Kents avslutningsnummer sedan flera turnéer tillbaka som bara blir bättre och bättre, längre och längre, häftigare och häftigare, större och större.
Och ja, det är just löjligt snyggt också.
