Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lenny Kravitz saknar förmågan att redigera

"Ett långt sökande efter feeling" är Anders Dahlboms utlåtande av Lenny Kravitz spelning Foto: Pelle T Nilsson/All Over Press
Foto: Pelle T Nilsson/All Over Press

Han kan posera som en äkta rockstjärna, han kan klä sig som en rockstjärna, han kan skriva rockhits som fastnar.

Men att redigera en rockkonsert, det kan inte Lenny Kravitz.

Senast jag såg Kravitz live var 1993. Det säger väl hur gammal jag är, men också hur lite Kravitz har utvecklats som artist sedan dess. Fortfarande för han sig som en perfekt rockstjärna i jeansjacka, skinnbyxor och scarf i bakfickan. Bara hur han sätter upp ena foten på scenhögtalaren inför solot i “It ain't over ‘til it’s over” förtjänar högsta betyg i rockstjärne-kunskap.

Betyg låt för låt


Frankenstein
Från nya "Strut". Tråkig låt men bandet låter kanon.


American woman
Mäktigt handklapp. Groovet fastnar något.


It ain't over 'til it's over
Efter byxbyte (!) drar han igång finaste soulballaden med ett flin.


Dancin' til dawn
Körtjejerna skakar loss, Lenny hoppar jämfota. Salt sax-solo.


Sister
Akustisk inledning. Såsig och alldeles för lång.


Believe
Tappar sin psykedeliska skärpa. Låter vilsen.


Always on the run
Först funk och gitarr-riff, sedan oändligt sökande efter feeling.


I belong to you
Tillbaka till slö funklunk.


Let love rule
Tar egentligen slut efter sex minuter, men klockar in på det tredubbla. Lenny spelar luftgitarr i en evighet.


Are you gonna go my way
Publikfest till slut, Lenny tar sig ner till publiken.

Då på 90-talet fanns fortfarande förhoppningar om att han skulle bli en ny Prince. Istället blev han en stabil och väldigt framgångsrik rocker i mittfåran. Han påminner om polaren Slash, en annan visuell gitarrist som också har sin musikaliska relevans långt bak i tiden.

Så var Lenny Kravitz


Lenny Kravitz
Gröna Lund, Stockholm
Publik: 17 000 (fullt).
Vem: Rockmusiker från New York som slog igenom med debuten "Let love rule" 1989. Har sedan dess haft en väldigt framgångsrik karriär.
Vad: Senaste plattan heter "Strut" och kom i höstas. Turnerar i sommar med ett tiomannaband. Spelar i Scandinavium i kväll.

På Grönan finns förutsättningar för något stort; storpublik och ett salt tiomannaband som både kan funksvänga och soulsmeka. Lenny själv jobbar hårt för Stockholm, redan i andra låten spräcker han skinnbrallorna upp till skrevet och tvingas till byte.

Tyvärr verkar han även tro att längre låtar automatiskt blir bättre. Att det där organiska svänget ett storband kan få till skapas av sig själv när minuterna tickar på.

Fortfarande är sista minuten av “Always on the run” när blåset kommer in det bästa Kravitz spelat in. Vi får den minuten men åh, så mycket mer. "Vi tackar för ert tålamod" säger Kravitz efter en drygt tjugo minuter lång version där trumpetaren letat höga toner i en evighet. Som vi hade något val.

Konserten dör där en smula, och då har vi ändå inte kommit fram till en lika evighetslång “Let love rule”.

Igen, bara för att man drar ut en låt på längden blir den inte bättre.

Efter tio låtar på hundra minuter börjar han äntligen (långsamt) vinka farväl till nöjesfältet. Tänk vad bra det här kunde blivit. Om en redaktör stramat upp Kravitz, kortat och klippt ihop.

Nu blev det istället ett allt för långt sökande efter feeling.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!