Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lars Winnerbäck: "Söndermarken"

Sonet/Universal

ROCK

Lundell ska skriva bok. Och blixtsnabbt är bohemen med förflutet i Linköping framme och tar över rodret, båten och hela havet. "Söndermarken" doftar nämligen tronskifte i skrivarstugan. Efter en omärkbar paus är denne förunderlige Winnerbäck tillbaka med sina tio starkaste sånger hittills. Förra studioplattan, hans femte sedan debuten 1996, var lite så där lattjande och kompromisslös som bara Elvis Costellos blixtattacker på popens barrikader tillsammans med Attractions kan vara. Här är han visserligen tillbaka med samma gäng som var med på succéturnén 2001 som förevigades på "Live för dig!", men med en helt annan slags luft under vingarna. Det här är djupare, mer skarpsinnigt, mer i fas med tiden än något han gjort tidigare. I det självbiografiska titelspåret minns han plötsligt de där brandgula plaststolarna som stod staplade på varandra i ett hörn av skolsalen. Den banala synen förvandlas till en symbol för det svenska skolsystemet som kväver varje tillstymmelse till individuella initiativ. Han målar effektivt en bild av en outhärdlig småstadsidyll där till slut bara flykten återstår. Och hela tiden flåsar ångesten, ledan och rastlösheten honom i nacken. Och det märkliga är att när han lämnat det sorglösa singellivet (som präglade "Singel") ter sig parlivet om möjligt ännu svårare att leva. Med "Söndermarken" lämnar han dessutom kollegieblocksromantiken bakom sig för gott och skriver kanske samtidens bästa svenska rocktexter. Musikaliskt är det mer Irland, mer Amerika, mer Pogues, mer Steve Earle. Fyra låtar är avskalat akustiska, varav den andlöst vackra "Timglas "är stor som en Springsteen-ballad. Ett par andra tar vägen förbi "Positively 4th Street". Och lätt countryfärgade "Lång väg hem" är Leonard Cohen på östgötska. Bästa Sverige-släppet sedan, eh... Lundells självutlämnande "Den vassa eggen".