Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kents konsert
- låt för låt

Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
Foto: Alexander Donka
1 / 18

Livesommar

Kent

Sjöhistoriska, Stockholm


Publik: 16 500.

Vem: Ett synnerligen begåvat band från Eskilstuna som med tiden fått en stor publik i Skandinavien. Kvartetten debuterade 1995 och har sålt drygt två miljoner album.

Vad: Sista Sverigedatumet på den hyllade sommarturnén, som är baserad på senaste albumet "Jag är inte rädd för mörkret". Nu återstår tre spelningar i Norge, och en i Finland.

Bäst: Magnifika avslutningen "Mannen i den vita hatten", för kvällen pyntad med enormt fyrverkeri.

Sämst: En del av ljudet blåste, som vanligt på Sjöhistoriska, bort i fjärran.

"Ögon"/"Klåparen"

Bandet står i en liten avskärmad "replokal" mitt på scenen och inleder konserten med en liten låt de skrev när de kallade sig Jones & giftet. Men "Klåparen" är storartad.

"Ensam lång väg hem" / "400 slag"

Blått motljus och mullrande basgångar möter publiken när replokalen rivs och bandet tar full sats framåt.

"Petroleum"

Bra låt. Snygg show. Men dåligt ljud.

"Skisser för sommaren"

Ljudet fortsätter blåsa än hit och än dit, men ljusshowen är fantastisk.

"Tänd på"

Jocke Berg ber publiken att låtsas som om de tycker om den lite extra. Det spelas nämligen in en video till den kommande singeln denna kväll.

"Sjukhus"

En suggestiv pärla som utvecklas till enorm arenarock medan den pågår.

"Berg & dalvana"

Först så går den upp, sedan går den ner. Sedan skjuter den verkligen i höjden. Väldigt gripande.

"Ruta 1"

Låten från senaste albumet har förärats en helt annan tyngd live. Det klär den bra.

"Jag ser dig"

Jocke Berg pekar övertydligt på publiken och sjunger "Jag ser dig, jag kan se dig".., men bortsett från det: mycket bra.

"Låt dom komma"

Kent påminner lite om Depeche Mode när de tog det bredbenta klivet till att bli arenarockare. Sjukt snyggt ljus, sjukt övertygande. Igen.

"Isis & Bast"

De nya låtarna osar över huvud taget av kaxigt själv- förtroende.

"Kärleken väntar"

Den avslutande hitkavalkadens startskott.

"Ingenting"

Syntdisco framförd med tunga gitarrer. Dansen är i gång.

"Musik non stop"

Kent-discot briserar av pulserande dansgolvsrock. Händerna i luften! Klackarna i taket!

"747"

Jocke berättar att låten var ett snabbjobb som spelades in på bara två timmar och helt slump- mässigt fick sitt namn när de såg att samplingen som användes hade nummer 747. Ett hastverk, alltså. Men fortfarande ett mästerverk.

Extranummer:

"999"

Har varit vassare i sin laddade liveversion ända sedan den gavs ut på singel. Kent låter som det närmaste ett svenskt band kommit både Depeche och U2 live.

"Utan dina andetag"/"Det finns inga ord"

Precis som i inledningen av konserten börjar låtarna vävas in i varandra. Del ett är ovanligt snabb, del två är ovanligt stark.

"Elever"/"Cowboys"

Två låtar (en b-sida, ett spår från "Hagnesta Hill") från 90-talet som följs åt och smälter samman.

"Mannen i den vita hatten (16 år senare)"

Triumfen är ett faktum. Kent vinkar adjö med det största, bästa och vackraste livenummer de har.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!