Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kent fortsätter
att imponera

Foto: Henrik Jansson / HENRIK JANSSON GT/EXPRESSEN

GÖTEBORG. Kent fortsätter resan mot sitt obevekliga slut. Med en laddad övertygelse och en kungligt ambitiös show.

Bandets avskedsturné fortsätter att imponera.

KONSERT

Kent

Scandinavium, Göteborg

Publik: 10 848.

Vem: Kent består av Joakim Berg (sång), Martin Sköld (bas), Sami Sirviö (gitarr) och Markus Mustonen (trummor). Live är de förstärkta av Max Brandt (gitarr) och Andreas Bovin (synt) samt en kör bestående av Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell.

Vad: Första göteborgsspelningen - av tre - på den avskedsturné som bandet utannonserade i våras. Kents sista shower har föregåtts av albumet "Då som nu för alltid" och samlingsskivan "Best of". Över 260 000 biljetter är sålda till turnén, som avslutas med tre spelningar på Tele 2 Arena i Stockholm.

Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad, men det är inte så lätt att frälsa fansen på Håkan Hellströms hemmaplan heller.

I backspegeln kändes exempelvis Kents Ullevispelning 2014 som en ganska futtig föreställning. Den konserten - inringad av Summerbursts övergivna plastpalmer och livströtta VIP-sektioner, lockade 15 000 fans. En vecka senare drog Håkan Hellström 69 349 personer till samma arena. Spelningen med Sveriges Största Rockband blev en liten parentes den konsertsommaren.

Den här showen, den här gången, känns det annorlunda.

Nu står Kent för både manus och regi, baserat på den sanna historien om dem själva.

Historien vars driv bland annat finns i en fåfäng indiesträvan att förbli outsiders och en slags skräck för att bli som "dom andra".

Men Kent och Håkan Hellström är för olika, och för unika, för att en rak jämförelse dem emellan ska bli relevant. Den mest intressanta observationen från kvartettens spelning i Scandinavium är följande:

Till sist är även Kent kungar av Göteborg.

Visst har de spelat åtskilligt i staden förut, till och med i Scandinavium en gång tidigare (2002), men inget lär likna den här arenatrippeln.

Jag har för övrigt sett en rad världsstjärnor i den klassiska hockeyladan, och det perspektivet är mer spännande än Håkan-parallellen.

Kent krämar ju på med en show av hög internationell nivå. Ambitionsnivån slår i taket, den enorma LED-väggen bakom bandet hade kunnat turnera genom USA.

Det är nästan så att man blir snopen när Jocke Berg inte gör entré fäst i linor, flygande över publikens huvuden (men jättekonfettit i "Mannen i den vita hatten" håller Coldplaystandard).

Den kraftigt Corbijn-inspirerade grafiken, fullmatad med historiska Kent-referenser, är världsklass.

Setlistan? Den är sig lik från premiärhelgen. Nostalgin inskränker sig till det småsvamliga mellansnacket, musiken blickar framåt. Kents första album är kraftigt underrepresenterade. På ett bra sätt.

En låt ("Petroleum") har strukits sedan premiären och gett plats för "Sverige". En massa favoriter (gamla fina "Palace & main"? "Columbus"? "Vinternoll2"? Nya snygga "Terapi"?) saknas, men inte så att det stör. Ljudet närmast perfekt. Ljuset effektfullt. Bandet osar av inspiration.

Snart är bandet historia, men det vibrerar av vitalitet.

Och succén rullar vidare.

Betyg låt för låt

"Gigi"

Kortfattat arenarockintro med körtrion i centrum.

"999

Jocke Berg ansluter med akustisk gitarr. Episkt anslag, framfört i skarpt motljus.

"En timme en minut"/"Berg & dalvana"

Hitmedley från förr, så uppdaterat att det väl borde kallas för en mash-up.

"Romeo återvänder ensam"

LED-skärmens havsvågor förvandlas till böljande grafik. Kent spelar hårt och precist.

"Var är vi nu"

Kent sänker tempot, och letar efter nerven.

"Hjärta"

Rött ljus på publiken, vit hingst på LED-skärmen. Ett tungt, elektroniskt drama.

"Andromeda"

Stämsången och körsången slungar upp den här relativa nyheten halvvägs mot stjärnorna.

"Egoist"

Pampig arenarock där U2-arvet både hörs och syns klart och tydligt.

"Vi är för alltid"

LED-skärmen tar fikapaus medan Kent framför originaltroget titelspår.

"Innan allting tar slut"

Vita tiger-remixen: "Isola" uppdaterad till 2016. Elektrisk arenarock.

"Den vänstra stranden"

Nedsläckt och nedtonad elektronisk ballad med en ödesmättad refräng.

"La belle epoque"

Effektfull grafik + effektiva syntstråkar. Och en ångvält till melodi.

"Kärleken väntar"

Kommer en dryg timme in i konserten, till publikens kärlekskranka jättejubel. Ett säkert livekort.

"Ingenting"

Kent fortsätter att spela digital disco, fylld med rejäla rock’n’roll-poser.

"Jag ser dig"

Bandet filmas bakifrån och fansen hamnar i fokus. Kents eget, fortsatta fokus: dansanta beats.

"Musik non stop"

Blodröd dansgolvsversion med surrealistiska videosekvenser. Tuff tekno pop.

"Utan dina andetag"

Mäktig uppdatering, med en episk avslutning. Jocke är Bono i fem minuter och 17 sekunder.

"Sverige"

En soulig kör lyfter en stegrande version framför ett hav av tända smartphones.

"747"

Solen skiner över Kents kanske största ballad, innan den sjunker ner i LED-horisonten samtidigt som hela Scandinavium vevar igång ett hav av uppsträckta händer. Ursnyggt.

Extranummer:

"Förlåtelsen"

Största höjdpunkten från "Då som nu för alltid". Kent visar att de kommer lika mycket från Basildon som Eskilstuna.

"Dom andra"

Dansremixen. Ytterst elegant arrangerad. Vansinnigt snygg att titta på.

"Mannen i den vita hatten (16 år senare)"

Att den fortfarande lyckas gripa tag så hårt. Att den fortfarande är så fenomenal. Overkligt.

Extra extranummer:

"Den sista sången"

Männen i de vita kostymerna avslutar med stil, med en filmad barnkör på LED-väggen och känslorna utanpå.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!