”Ghost” – en romantisk spökhistoria som inte berör

”Ghost” är ännu en amerikansk succéfilm som blivit musikal. En bitterljuv historia om kärleksparet Sam och Mollys. Han dör men stannar kvar för att skydda sin älskade.

Jo, det är en snäll spökhistoria, det är också en sorts kriminalgåta och förstås romantiken. Allt ihopstuvat till musik, som inte är särskilt upphetsande. 

Profillös och tråkig inledning

Inledningen är tam, vacker men profillös och en smula tråkig – tills Gladys del Pilar gör en dånande entré som Oda Mae, ett bluffande medium, som mot betalning skapar kontakt med vem som helst.

Och så möter hon Sams ande.

Med humor, bett i repliken och sin enorma röst tar hon över helt och fullt. 

Samma sak i andra akten. Dramatiken växer, kärleken är vacker men det är tamt – tills Gladys del Pilar virvlar in igen.

Fart, skratt och enorm publikkontakt i ett komiskt studsande nummer. 

”Ghost” – en kärlekssaga som aldrig tänder till

”Ghost” är en kärlekssaga, som aldrig tänder till. Peter Johansson och Maria Lucia Heiberg Rosenberg är båda erfarna musikalartister, de sjunger bra, de kan agera, de ser rätt ut, men kärleken börjar aldrig glöda.

Och den klassiska drejningsscenen, den som många minns från filmen, tycker jag blir bortslarvad.

Snygg föreställning

”Ghost” är en snygg föreställning, utvecklad från originalmusikalen som jag såg för många år sedan på Broadway. 

Fem fenomenala, akrobatiska dansare spetsar till många scener när de glider omkring som osaliga andar. 

Scenografin är ett avancerat system av videoskärmar, som skapar realistiska bakgrunder. En park i New York, några halvskumma kvarter, regn i bakgrunden.

Många goda krafter, det är inte dåligt, men det lyfter inte.

Räddaren i nöden heter Gladys del Pilar. Detta är hennes show.