Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

En känslosam och rasande upplevelse

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Smällfet metal. Watains nya album är en nytänkande skapelse som bjuder på mer än bara black metal.
Foto: Ester Segarra

Sångaren gick till en sångpedagog och lärde sig att sjunga.

Sedan spelade Watain in ett album som är black metal och mycket annat.

- Jaså, du tycker det...

I Erik Danielssons ögon tyckte jag mig kunna se att han var smickrad, men tonfallet var desto mer skeptiskt. Jag hade precis hört Watains nya album "The wild hunt" för första gången - faktiskt genom samma usla datorhögtalare som Friends Arena använde under Iron Maidens konsert - och sa inte ett knyst om vad jag tyckte till huvudrollsinnehavaren mittemot mig. Förutom en sak: när Uppsalagruppen nu har spelat in ett par låtar som är så finstämda att det snart börjar skissas på en "Absolute black power ballads" måste de givetvis in i liverepertoaren på studs.

Men icke. Till svar fick jag en utläggning om att det finns en speciell stämning, en laddning, under en Watain-spelning och det går inte att bara kasta in en ballad med ren sång utan då måste det vara en specialkonsert yada yada...


I det ögonblicket lät Erik Danielsson, sångaren som även spelar mycket gitarr på detta album, nästan lika konservativ som de black metal-puritaner som blir provocerade av att han genom sånglektioner nu har lärt sig att andas och på riktigt kan sjunga ut i såväl titelspåret som "They rode on", förenklat Metallicas "Nothing else matters" möter Tiamat.

Skit i dem. De är förlorade för alltid. Jesus, att ett black metal-band tar på sig sitt thrashigaste blåställ i "Outlaw" och snor en ultraklassisk sak från Slayer går väl an. Men att i samma låt ha voodoorytmer och koppla in sig direkt i Kirk Hammetts flashigaste wah-wah-pedal lagom till solot lär ju betraktas som en dödssynd, även om låten har fem bottnar att utforska.


Watain (eller rättare sagt Erik, de andra i bandet har blixtlås i käften) liknar detta album och bandets utveckling vid Bathory och "Blood fire death". Och visst vilar Quorthons själ/hantverk över några låtar, däribland pampiga "Black flames march" där King Diamonds ande också gör ett gästspel i flaskan, men samtidigt förringar han därmed vad de själva har skapat.

"The wild hunt" har visserligen drag av en tjuvaktig skata, men det krävs några riktigt smarta jävlar för att kläcka alla dessa idéer och sedan sätta samman allt till en så här känslosam, rasande och smällfet upplevelse.

Se så, repa nu snabbt in balladerna till helgens premiärkonsert i Uppsala.

ALBUM

Watain – "The wild hunt"

Genre: Black metal.
Bästa spår: "They rode on".