Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bruce Springsteen
- "Wrecking ball"

Foto: Bobbo Lauhage

Man kan stämpla "Wrecking ball" som Bruce Springsteens argaste album. Absolut.

Men då riskerar man att missa poängen. Att skivan är en förbluffande mångsidig och vital uppvisning i rock'n'roll.

"Wrecking ball"

BRUCE SPRINGSTEEN

"Wrecking ball"

Genre: Rock

Vem: Bruce Springsteen, 62, har sålt över 120 miljoner album sedan debuten 1973. Bruce, populärt kallad "The Boss", är bosatt i New Jersey.

Vad: 17:e studioalbumet - producerat av Ron Aniello, som tidigare jobbat med Springsteens fru Patti Scialfa - är huvudsakligen komponerat under 2011.

Släpps: 5/3.

Om du gillar "Wrecking ball", lyssna på: "We shall overcome: The Seeger sessions", "The Rising", "Nebraska".

Så Springsteen har fått nog. Han har tröttnat på hur USA styrs och hur den amerikanska drömmen ter sig allt mer som en dröm. Hur jätte- bankernas och storföretagens girighet drabbar *allt fler, allt hårdare. Hur sned- fördelat samhället har blivit.

I "Jack of all trades" sjunger han "If I had me a gun, I'd find the bastards and shoot 'em on sight", i titellåten uppmanar han "Hold tight to your anger" om och om igen.

Det är inte direkt första gången Springsteen väljer sida, men "Wrecking ball" består till stor del av moderna protestsånger. Framför allt albumets första hälft kokar av sammanbiten ilska, i en rad träffande samtidsskildringar.

 

Det handlar knappast om några dolda budskap. Det var ingen slump att förhandsrapporterna talade om Springsteens ilsknaste album.

Men det som träffar hårdast är ändå musiken.

Det är länge sedan Bruce Springsteen lät så angelägen på skiva, över tio år sedan han skrev lika inspirerad musik. "The rising" (2002), som tematiskt uppehöll sig kring 9/11, har samma glöd men spretar mer.

Dessutom går öronen ner på knä och prisar herren för att Springsteen brutit med producenten Brendan O'Brien.

Mixen av folkmusik, rock'n'roll och gospel är utsökt avvägd. Plötsligt anar man åter kraften som Springsteen aldrig slutat upphört att förvåna med under sina konserter.


Jag fick för mig att en kreativ kris låg bakom beslutet att spela in det kraftfulla titelspåret och den fantastiska soulrocken "The land of hope and dreams" - de har båda haft livepremiär för länge sedan - men studioversionerna visar att Springsteen tänkt helt rätt.

Ett annat frågetecken - hur ska E Street gå vidare efter Clarence Clemons bortgång? - besvaras också positivt. "Big man"-saxofonen ljuder på inledningsspåret och "...hope and dreams". I övriga spår förlitar sig Bossen på en blåssektion som lustfyllt kastar sig mellan 60-talssoul och mariachi-sväng. Det låter ljuvligt.

"Wrecking ball" är över huvud taget en ljuvlig skiva. En skiva med stora känslor snarare än uppumpade muskler och brett mellan bootsen.

Ett styrkebesked, och ett löfte om en härlig konsertsommar.

"WRECKING BALL" - Låt för låt

 

"We take care of our own"

En enkel, nästan övertydlig rocklåt med bredbenta ackord och upplyftande stråkar. Knappast Springsteens mest vågade stund på jorden, men singeln växer i sitt sammanhang.

 

"Easy money"

En akustisk gitarr får sällskap av uppspelta fioler och glada handklapp innan melodin brister ut i en nanana-refräng som skulle kunna vara hämtad från "The Rising".


"Shackled and drawn"
Rock'n'roll delvis baserad på banjo och svett. Det låter som om Springsteen försökt skriva en ny folkvisa, i "We shall overcome"-andan. Bra drag under galoscherna.

 

 
"Jack of all trades"
Bluesig balladvals med gitarrsolo från Tom Morello och en långsam, suggestiv blås- sektion som lånat inspiration från New Orleans begravningsprocessioner. Coolt.


"Death to my hometown"
Protestvisa med intressant refräng. Det låter som afrikansk lovsång ovanpå en berusad irländsk pubflöjt. Men låten lyfter aldrig riktigt.


"This depression"
Ballad med tungfotade trummor och syntsjok som påminner en hel del om Bruce kring "Human touch"/"Lucky town". Bäst är låtens depptext.

 

"Wrecking ball"
Öppnar försiktigt men framstår snart som en dopad ångvält. Blåset lär välta arenor i sommar. Klassisk E Street-rock med en avslutning som har myror i brallan och dunder- honung i blodet.


"You've got it"
Mer old school-Bruce, där han frustar och fraserar som på 70-talet. Sånginsatsen imponerar skivan igenom - Bossen sjunger bättre än på länge.

 

"Rocky ground"
En släpig gospel med trumloopar, bibliska referenser, en tjejkör som sjunger låttiteln, en samplad korpral och ett rap-parti (signerat Michelle Moore). Ett lyckat experiment.


"Land of hope and dreams"
Livefavoriten har blivit en ostoppbar, episk gospelpsalm i sin första studioversion. En utdragen urladdning med ett ljuvligt saxsolo från Clarence Clemons.

 

"We are alive"
Startar med vinylknaster och fortsätter som en deltablues där Bossen hamrar på gitarren till en melodi som påminner om Johnny Cash-klassikern "Ring of fire".