Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bob Dylan har svårt
att övertyga fullt ut

Bob Dylan på Stockholm Waterfront Foto: Läsarbild
Bob Dylan på Stockholm Waterfront Foto: Läsarbild

Ibland blixtrar det till.

Vid de tillfällena slår det verkligen gnistor om showen.

Men även under sin andra Stockholmskonsert har Bob Dylan svårt att övertyga fullt ut.

KONSERT

KONSERT
Bob Dylan

Waterfront, Stockholm
Publik: 2 900 (slutsålt).
Vem: Minnesotabördig singer/songwriter, popkulturell ikon, Polarpristagare (2000) samt Nobelpristagare i litteratur (2016). Aktuell med albumet "Triplicate".
Vad: Andra spelningen på årets "Never ending tour" som hade nypremiär på lördagen. Dylan, 75, spelar i Oslo på tisdag, i Köpenhamn torsdag och fredag samt i Lund på söndag.

Konserten låt för låt

"Things have changed"
Bandet spelar mjuk Westerbrock.Det låter INTE som Bob sjungit upp.
"To Ramona"
Dylan drar en countryvals bakom sitt piano.
"Highway 61"
Seniorversionen av ZZ Top.
"Beyond here lies nothin"
Låter som den framförs av ett rökigt och coolt bakband i Texas, 00.30.
"Full moon and empty arms"
Dylan sjunger Sinatra, mjukare än en snöflinga.
"Early Roman kings"
Nasal blues byggd på tuffa old school-riff.
"Melancholy mood"
Dylans långsamma rockposerande är mer underhållande än det loja arrangemanget.

"Duquesne whistle"
Alla plinkar så förstrött på sina instrument att det liknar en antik jamsession.
"Love sick"
En inspirerad Bob Dylan tar tag i mickstativet och väser med sällan hörd inlevelse "I'm so sick of it!".
"Tangled up in blue"
Akustisk countryrock med vind i ryggen men utan munspelsblås.
"Pay in blood"
Låter plötsligt som den felande länken mellan Dire Straits och Leonard Cohen.
"Spirit on the water"
Fjäderlätt mysbluesbagatell. Men sången? Låter som om Bob gör en Dylanparodi.
"Scarlet town"
Laddad vilda västern-rock. Det låter som en ballad att hänga revolvermän och desperados till.
"I could have told you"
Mikrofonen strular men Dylan fortsätter att sjunga Frankie Boy med öm stämma.
"Desolation row"
Dylan slår sig ner bakom sitt piano igen. Han spelar riktigt bra piano.
"Soon after midnight"
Bob tänder upp dansbanan, och spelar kärlekskrank texmexcountry.
"That old black magic"
En lustig klackspark.
"Long and wasted years"
En ömsint roadmovie. Nashvilles skyline lurar i bakgrunden.
"The autumn leaves"
Crooner-Bob skruvar upp vibratot, och ner på tempot.
Extranummer:
"Blowin in the wind"
Folkfiol möter soulpiano i en rockversion som, bekant, färdats en väldigt lång väg från originalet.
"Why try to change me now"
Talande farväl. Dylan tar farväl med mjuk jazz från barndomens dagar.

Bob Dylan slutade att uppfinna hjulet för länge sedan.

Den stafettpinnen har andra fått överta.

Men bara för att han inte är nyskapande har han inte slutat vara bra. Det är hans färska album "Triplicate" ett utmärkt exempel på.

Liksom den här premiärhelgen i Stockholm, där amerikanen återigen låter sin "Never ending tour" rulla igång.

Det finns tillfällen då Bob Dylan låter sensationellt bra.

"Scarlet town", "Pay in blood" och "Love sick" - låtar som samtliga får sägas vara från hans senaste period även om den sistnämnda har tjugo år på nacken - framför han med en ödesmättad pondus som är helt elektrisk.

Man önskar sig verkligen mer av den typen av melodiskt mörka och känslomässigt koncentrerade gastkramningar. Dylan framför dem på tå medan hans följsamma band trycker på precis rätt knappar på precis rätt ställen.

Men den här showen har tyvärr ingen sådan inriktning.

Den har egentligen ingen riktning alls. 75-åringen spelar låtar från sin karriär - fyra andra låtval jämfört med den första kvällen - utan att det går att urskilja någon särskild tanke. Urvalet verkar ske lite random.

Stilbytena kan knappast kallas vilda, inramningen är för tillbakalutad och den sittande publiken för bekväm, men de kan inte heller kallas för smidiga.

Några croonerlåtar här, lite barbandsboogie där. En dos blues, lite texmex, en gnutta rock’n’roll samt några croonerspår, hämtade från Dylans allra senaste Sinatraplattor.

Det är mysigt, och det svänger fint mellan varven. Huvudpersonen verkar trivas, både bakom pianot och framme vid mikrofonen.

Även denna kväll stryker han mellansnacket helt, och ännu en gång lämnar han stan som ett fascinerande men charmerande mysterium.

Man vet ungefär exakt vad man får, men man blir alltid förundrad.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!