Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bäst blir det när Bob Dylan tolkar sig själv

Bob Dylan på Waterfront i Stockholm Foto: Läsarbild

Kostymens broderier glänser, rösten darrar, bandet försöker hänga med så gott de kan.

Nej, det här är inte kvällen som Dylan skapar nya poetiska uttryck inom en amerikansk sångtradition. Däremot lyfter det när han tolkar sig själv.

Bob Dylan


Waterfront, Stockholm
Publik: 2 900 (slutsålt).
Vem: Minnesota-bördig protestsångare, singer/songwriter, popkulturell ikon, crooner på äldre dar samt Nobelpristagare i litteratur.
Vad: Inleder årets Never Ending Tour-vända med två slutsålda konserter i Stockholm i helgen. Spelar i Oslo på tisdag, i Köpenhamn torsdag och fredag samt i Lund 9/4.

Dylan låt för låt


Things have changed
Rosslig start med handen på höften och ett tempo som rusar.


Don't think twice (it's all right)
Dylan på barroom-piano, gungar fram.


Highway 61
Bara hur han liksom lyfter vänsterfoten vid pianostolen är värt entrépengarna.


Beyond here lies nothin
Forceras fram, pianot tar en egen väg.


Full moon and empty arms
Dylan goes Sinatra för första gången under kvällen. Väldigt läcker.


High water (for Charley Patton)
Ståbas, banjo och ett småttrevligt gung.


Melancholy mood
Dylan smyger bort och ställer sig vid trummorna. Blå feeling för ett svagt upplyst dansgolv.


Duquesne whistle
Låter ett tag som bandet spelar tre låtar samtidigt. Till slut får de ihop det.


Love sick
Plötsligt sjunger Dylan som han menar det. En skröplig kärlek-man fläker ut hjärtat.


Tangled up in blue
Stöps om till fri country-rock med munspel.


Pay in blood
En mörk berättelse som framförs med lätt touch.


Standing in the doorway
Något av en överraskning. Svajar mjukt fram med fjäderlätt beröring.


Scarlet town
Skulle kunna vara hämtad från saloonen i tv-serien "Westworld". Dylan vankar nöjt av och an.


I could have told you
Tillbaka till Frankie Boy och rätt höga toner.


Desolation Row
Dylan spelar piano som han ramlar in på en efterfest rakt på tangenterna.


Soon after midnight
Bob bjuder upp till tryckare på tex mex-syltan.


All or nothing at all
Bandet tassar på fint, men Bob är känslomässigt inte helt med.


Long and wasted years
Dylan i berättar-läge. Landar rätt.


The autumn leaves
Så tar han fram de darrande stämbanden igen. Nerspeedad och koncentrerad.


Blowin in the wind
Drar närmast åt ett souligt håll, med Herron på fiol.


Why try to change me now
Titeln säger allt. En prisad 75-åring lämnar utan ett ord.

Det där med poetiska uttryck var enligt Svenska Akademien huvudanledningen att Bob Dylan fick Nobelpriset förra året.

Samtidigt är det en mening han själv nog inte skulle skriva under på.

I samband med att Dylan för två år sedan gav ut ”Shadows in the night”, den första av nu tre släpp på raken med amerikanska evergreens, skrev han att han inte tolkar klassikerna. Han bara lyfter ut dem från skuggorna.

Till årets premiär av den evigt rullande turnén kommer han med en färsk trippel-platta med standards. En timme och femtio minuter efter att han vankat in på scen och allt tar slut har vi fått höra en enda låt från ”Triplicate”. Logik enligt Dylan.

Bob Dylan med band har innan Stockholm inte spelat på drygt fyra månader. Även om bandledaren säkert kan rycka upp de övriga mitt i natten för ett gig, låter det i början som det var just fyra månader sedan. Stämbanden rosslar mer än vanligt, konserten sätter sig aldrig helt. I ”Duquesne whistle” får han med utsträckta händer hålla tillbaka (en för övrigt utmärkt) George Receli bakom trummorna. Resultatet blir en låt som drar åt alla håll. Lite som konserten i helhet.

Som senast på Waterfront varvas crooner-stunder med Dylan-material från mer än femtio år. I egna låtarna tolkar han sig själv, drar som vanligt ut fraseringar och klinkar fram helt nya melodier. I Sinatra-numren står han med ena handen på mikrofonstativet som en krycka. Plötsligt är rösten klarare och ryggen lite rakare. Ändå kommer han allt för sällan innanför den broderade kostymen, långt in till de djupt liggande känslorna. Först i egna ”Love sick” faller allt på plats. Då står det en bruten man däruppe och öppnar upp sig helt.

Så en fullt godkänd premiär, med ett fantastiskt band och en pristagare som till söndagens konsert säkert är varm i kläderna.

Nu kanske han dessutom slipper Nobel-tjafset.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!