Såklart var hon coolare än alla andra redan i "Idol". Möjligen är det ingen prestation som kommer att noteras i Guinness rekordbok - några av huvudkonkurrenterna det året var Mattias Andréasson, Marie Picasso och The Moniker - men ändå.
Att den skånska som sjöng låtar som "Lovefool", "I'm just a girl" och hade Joe Cockers jobbiga "Unchain my heart" som eget val i talangsåpan hade en skiva som "Hymns for the haunted" i sig, det är en rätt svindlande utveckling. Inte desto mindre sann.
Varken debuten eller uppföljaren var några dåliga album, tvärtom, men "Hymns for the haunted" känns mer komplett. Den är mustigare, svulstigare, farligare och mer mystisk. Det är en skiva som förpassar de tidigare så givna jämförelserna (Adele, Duffy, Amy, Lily) till parenteser. Det här låter som Amanda Jenssen mer än någon annan.
Det är en soulig rockplatta - huvudpersonen själv beskriver musiken som "voodoo jazz" - där Amandas retroinfluenser låter imponerande moderna. "Hymns for the haunted" kastar sig mellan olika tempon och stämningar, spelar upp storslagna filmiska draman såväl som viskande visor, men tappar aldrig greppet om lyssnaren.
För två år sedan gavs en speciell version av "Happyland" ut internationellt. Skivan nådde som bäst en 43:e plats, på den tyska topplistan. Jag gissar att det kommer att gå betydligt bättre den här gången.
Amanda Jenssen är bara 24 år, men låter coolare än det mesta som går runt i lustig finhatt. Var ska detta sluta?
