Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Medryckande feelgood – det känns som en given succé

Expressens Maria Brander om Max Martins musikal ”& Juliet” som blandar Shakespeare med popmusik.
Scenen flödar i kaxigt rosa. Foto: Johan Persson / Johan Persson
Här finns en enorm humoristisk självdistans till Max Martins boyband-verk, men också allvar.Foto: Johan Persson / Johan Persson
Scenen flödar i kaxigt rosa.Foto: Johan Persson / Johan Persson
Kläderna är ett möte mellan kostymfilm och street.Foto: Johan Persson / Johan Persson

Max Martins ”& Juliet” pulserar av känslan av att ta kontroll över sitt eget liv.

Expressen Maria Brander var på plats i London för premiären av svenska superstjärnans musikaldebut.

Att växa upp till Max Martin är att allsångsskråla i refrängen på dansgolvet, att i smyg försöka öva in Britney Spears koreografier, och att med obekymrad lätthet utforska nya kvinnliga identiteter. De gled på lika lätt som billiga silkiga toppar i klädkedjornas provhytter. Så mitt sinne växte ur Britneys skoluniform in i den röda lackdräkten. Passerade genom en punkig Pink, och nobbade de fåniga pojkbanden, bara för att sen dansa till dem ändå. För under de plastiga hitlåtarna rörde sig alltid något mer – ett slags känsla av att ta kontroll över sitt eget liv, och ”& Juliet” pulserar av just den känslan.

 

Scenen flödar i kaxigt rosa. Ett slags sprittande popestetik i nyanser lånade från Whitney Houstons ”How will I know”-video. Kläderna är ett möte mellan kostymfilm och street, där en kortkort krinolin matchas med glansig baseballjacka på ett nästan modemässigt sätt. Inramningen och skådespelarna håller hög klass i en uppsättning som helt gör uppror mot Shakespeares klassiker.

 

Romeo har ju blivit bortklippt. Han finns inte mer. För varför skulle en 13-årig tjej vilja ta livet för sig för en pojke hon älskat i två dagar? Så i stället fortsätter Julia ut i världen, och gör den till sin. Det är den feministiska utgångspunkten i den här musikalen, som är ett bygge så svindlande smart att det bara kan vara signerat Max Martin.

 

Alla som betat av SVT:s fantastiska ”Det svenska popundret” har nog känt den musikaliska patriotismen växa i hjärtat. Siffrorna i dokumentärserien var nästan överväldigande, och med totalt 22 USA-ettor kröntes Max Martin till kung. Med ett tydligt arv: Martin Sandberg (som han ju egentligen heter) har inte direkt hymlat med att han inför musikaldebuten tänkt i banor av Abba och världssuccén ”Mamma Mia!” (som även den har ett kvinnostärkande budskap). Men här finns mer: Soundtracket till ”Romeo & Julia” (den med Claire Danes och Leonardo DiCaprio) var ju på nittiotalet också det en svensk exportsuccé med Cardigans, Wannadies och Stina Nordenstam. Dessutom är tiden mogen: Justin Timberlake och Britney Spears börjar närma sig 40. Vi som haft Max Martins musik med oss sen tonåren har blivit gamla nog att köpa musikalbiljetter i London, och gamla nog att hävda att vår generations musik faktiskt betydde något. Att de där klistriga ”öronmaskarna” kittlar lite skönt. Max Martin har alltid satt svängiga ord framför innehåll. Det är därför man studsar så skönt på b:na över ”Backstreet’s back”.

 

Kanske är det därför låtarna också lämpar sig så väl för den här typen av musikal. De egentligen banala texterna är kärl som oerhört lätt går att fylla med den innebörd man själv önskar, och när låtarna pusslas in i berättelsen, så känns det som att de alltid varit där. Det är nästan som små fyndiga aha-upplevelser, där det mesta är roligt och lättsamt. Här finns en enorm humoristisk självdistans till Max Martins boyband-verk, men också allvar. Den kvinnliga kraft som påfallande ofta strömmat ur låtskatten förses successivt med fler dimensioner: Julia behöver varken vara vit eller 13 år längre eller ens sträva mot en oskuldsfull enda kärlek. Hon kan faktiskt få leva. Fullt ut.

 

”& Juliet” är medryckande feelgood som känns som en given succé. Den har den där förmågan att fördriva vardagen och vila i det som är okomplicerat och direkt. Det är lycka som i sina bästa stunder faktisk känns ”larger than life”.

Musikal

& JULIET

Shaftesbury Theatre, London.

Vem: Max Martin, en av världens största hitmakare, gör West end-debut med en jukeboxmusikal vävd runt hans omfattande låtskatt – från ”….Baby one more time” till ”Can’t stop the feeling”. Max Martin är initiativtagare till projektet och har varit med och utvecklat det.

Vad: Föreställningen som tidigare i år visats på operan i Manchester, får efter förhandsvisningar i London nu officiell West end-premiär. Berättelsen är en alternativ, moderniserad och feministisk version av ”Romeo och Julia” och i rollerna ser vi Miriam Teak-Lee som Julia, samt musikalstjärnor som Cassidy Janson, Oliver Tompsett och David Bedella.

Tomas Ledin om premiären