Inför sin nya show har Joe Labero utlovat sådana proportioner av eld och magi att jag i princip förväntar mig att lämna Hamburger Börs med svedda ögonbryn. Men de utplacerade brandsläckarna och den inledande säkerhetsgenomgången är mest ett spel för gallerierna. Rädd blir jag aldrig.
Däremot så balanserar det "Mad Max"-kitschiga temat upp Joe Laberos vulgopersona på ett bra sätt. Bäst blir det när han och eldartisterna Burnt out punks blir riktigt ambitiösa och målar upp hela scener: Joe Labero ber oss stirra in i en spegel, trollar en näsduk igenom den. Sedan rullar han fram en mansstor spegel, "en portal", som han själv får försvinna igenom. Det är som att få se filmen "Stargate" live. En bultande fantasydröm. Likadant gillar jag en av de inledande scenerna där Joe Labero får Elin König Andersson från Burnt out punks att sväva likt en dödligt vacker vampyrängel.
Men han borde ha stannat vid det spektakulära. Tyvärr så vill Labero gärna visa upp precis allt han kan - från korttrick till att trolla med duvor. Dessutom pratar han för mycket. Joe Labero saknar tyvärr komisk tajmning och skämten får mig faktiskt att längta efter en grimaserande Carl Einar Häckner. Manuset är svagt och showen hade behövt en mer sammanhållen dramaturgi för att riktigt suga tag. Istället för att bygga stämningar låter man bara numren avlösa varandra, det blir ett slösande av snygga trick.
Man vill ju bli förundrad. Som när Burnt out punks dansar en suggestiv elddans till Massive Attacks "Angel", allt medan en enorm änglavarelse med brinnande vingar kommer allt närmre. Jag är som hypnotiserad. Ända tills Labero bryter illusionen med nån pajig ordvits.
