Rensar man bara bort fotbollen, så får vi nästan ett familjeanpassat ”Tunna blå linjen” i ett Rosengård, komplett med grusplan, hyresbalkonger, tomma kylskåp och trubbiga vuxna med livstrauman.
Zlatan stjäl cyklar och springer skrattande från polisen efter att han och vännerna ”lånat” en bil. Sexualitet, droger och alkohol existerar knappt, om man bortser från de rätt harmlöst framställda ölburkarna hemma hos Zlatans pappa. Men pengar är förstås en bristvara, Zlatan är frustrerad över tillvaron, och får i skolan snart en resurspedagog med starka drag av hopplös Prussiluska. En dag slår han en bandyboll i ansiktet på henne. Det är oklart om det var meningen.
Filmen, som följer Zlatan i icke kronologiska episoder, från barndomen fram till dagen då han värvas från Ajax till Juventus, är i huvudsak en underdogberättelse som flörtar med feelgood. Den saknar i princip mörker, och är inte riktigt lika snygg som Ronnie Sandahls betydligt mer ångestladdade ”Tigrar”. Istället tycks man ha satsat på att göra en mysig film för hela familjen, och om det främst beror på att man vill nå en bred publik eller om Zlatans skugga föll så tungt över produktionen att det till slut blev en glad familjefilm av allt, vet jag inte.
Mest berörs jag av gnistan i de unga Zlatan-skådespelarnas ögon, den pojkbusiga charmen, envisheten, och den okomplicerade kärlek till fotbollen. Men också av barnets utsatthet, trots att den bara anas här.
Att komma i nära kontakt med den lilla hoppfulla pojken i Zlatan skapar i slutänden en viss intimitet till den fotbollsgud vi lever med i dag. Visst är det fint. Men med lite mod så hade det antagligen kunnat bli mer än så.
Så bra är "Jag är Zlatan"
Biografiskt drama
JAG ÄR ZLATAN
Sverige. Av Jens Sjögren. Med Granit Rushiti, Dominic Bajraktari Andersson, Cedomir Glisovic, Merima Dizdarevic, Selma Mesanovic. Längd: 1:43. Från: 7 år.
