Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hundraettåring med klassisk folklig humor

Robert Gustafsson.

Foto: Foto: Ola Kjelbye

Det sa inte klick, det sa pang, och sen var jag plötsligt helt intrasslad i ”Hundraettåringens” busigt infantila kreativitet. Lite är det som att se Bröderna Herngren vaggandes långt bort i en bedagad lyxhotellskorridor: ”Kom och lek med oss!” Och det är klart att jag vill vara med och bolla humortradition.

KOMEDI

HUNDRAETTÅRINGEN SOM SMET FRÅN NOTAN OCH FÖRSVANN

Sverige. Av Felix och Måns Herngren. Med Robert Gustafsson, Iwar Wiklander, David Wiberg, Shima Niavarani. Längd: 1:48. Från: 11 år.

Så bra är skådespelarna

Robert Gustafsson

GGGG

Sist blev han Guldbaggenominerad, och Gustafsson är fortfarande en fantastisk kameleont som både trovärdigt och underhållande pendlar mellan att vara medelålders och urgammal. Hans ålderdomliga långsamhet är ett nödvändigt ankare för filmen.

David Wiberg

GGGG

Är del av en liten sidostory hemma i Sverige. Jag var förtjust i hans mesiga velighet redan i förra filmen. Här utvecklas den ännu mer mot något som känns som en variant på ”Solsidan”-Alex, men lite nyare och piggare.

Shima Niavarani

GGG

Tar över efter Mia Skäringer som bossig flickvän till Wibergs Benny. Bidrar med kul relationskomik, men karaktären hade gärna fått fördjupas och utvecklas lite bortom gravid och bestämd. Benny vet man ju mer om.

Iwar Wiklander

GGG

Stövlar fram som värsta Janne Josefsson och utgör en fint vresig balans till den snällare och mjukare Allan Karlsson. Överlag genomsyras även den här uppföljaren av toppenskådespeleri i humorgenren.

För det är bara på ytan som detta är en svensk dussinkomedi som tar sin början på en klyschig solsemester. Allan (Gustafsson) och gänget har undkommit rättvisan med alla miljonerna som nu nästan är slut. Men en beroendeframkallande läsk med namnet folksoda ser ut att kunna bli räddningen. Någonstans i ett företrädesvis östblocksfärgat Europa finns receptet, och snart är alla ”on the road”.

 

Smartare än vad det låter

Det är faktiskt lite smartare än vad det låter. I en kontrafaktisk lek med historien spånar filmen kring hur verkligheten hade sett ut om Sovjet gått vinnande ur det kalla kulturkriget till en värld där vi lyssnar på balalakja-rock och där reklam för rysk läsk pryder skyltarna runt Times square.

I retromöten med Brezjnev och Nixon är ”Hundraettåringen” murrigt "Tinker, tailor, soldier, spy"-färgad av gubbar, badhus och DDR-arkitektur. Det är en oerhört underhållande mix, som i kraft av Allan Karlssons närvaro fortfarande har stråk av Slas' upptågssugna lågmält upproriska gubbar i ”Henrietta” och ”Vem älskar Yngve Frej”, samt Hasse och Tages prestigelösa ”Picassos äventyr” och ”Sopor”. Men här finns också drag av ”Jönssonligan” (vilken jädra smäll), ”Sällskapsresans” svengelska, snällskurkarna i ”En fisk som heter Wanda” och okomplicerat Kalle Anka-äventyr. För fans av klassisk folklig humor finns här mycket att hämta. Övriga gör sig icke besvär.

Lite onödigt segdraget

Somligt i nutid blir lite onödigt segdraget, men somligt är också föredömligt enkelt: En rolig apa, en skrynklig rumpa, tårtljus och trapphus som tar en evighet för Allan att övervinna. Här finns även det kosmopolitiska gamla Europa i kontrast mot ett osexigt småstadssverige av grillrestauranger, idrottsplatser och skrangliga fritidshus. Mycket är snyggt som i en sjuttiotalsskildring signerad Mikael Marcimain. Annat är superpajigt (men det hör väl lite till).

Allan kan förstås inte leva hur länge som helst, men efter det här kan jag åtminstone se honom fylla 102!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!