Regissören Tony Scott bekände senare att den klassiska scenen alls inte byggde på någon konstnärlig vision, utan att det rätt upp och ner handlade om mjukporr. Ett befriande uppriktigt svar som även ringar in ”Top gun”-magin som ett undantag, en oas i tillvaron eller en känsla av tyngdlöshet. När vi nu återvänder dit är det också som ett land som aldrig upphört att existera.
Flygplanen är ännu analoga skapelser av metall, olja och en närmast erotisk mekanik. Luften dallrar av värme och badar i gyllene solnedgångar innan den möter glitterhavet vid horisonten. Flaggan vajar i vinden, skinnjackan är sliten, party-ölen flödar och på baren finns en gammal jukebox som spelar klassisk rock’n’roll som om tiden stått stilla.
Men Pete ”Maverick” Mitchell har åldrats, det har han. Efter 36 år är han den trotsiga kaptenen som varken lyckats med att bli befordrad, pensionera sig eller dö. Flottan vill bli av med honom. Men när det uppdagas att en ”skurkstat” byggt en farlig urananrikningsanläggning i en djup dal, så blir han inkallad till ”Top Gun”-akademin för att träna ett knippe unga piloter.
Det kraftigt ”Star wars”-inspirerade uppdraget är att snitsla sig fram till själva dödsstjärnan och spränga skiten ur den. En av de unga kandidaterna för att utföra ”miraklet” är Rooster (Miles Teller), händelsevis son till Mavericks avlidna vän Goose.
Det räcker därmed inte med att Tom Cruises ärrade pilot besegrar fienden och bevisar att han är bättre än en modern robotstyrd drönare. Han måste även mäkla fred med sonen som skuldbelägger honom för pappas död.
Om första ”Top gun” var ett slags flygplansfantasi och reklam för att ta värvning (det fanns rekryteringsbås utplacerade utanför flera amerikanska biosalonger), inspelad under kalla kriget, så är detta i första hand en lyckad nostalgitripp. Det stannar inte vid tuffa Kenny Loggins-gitarrer, utan känslan från förr är så minutiöst återskapad att Goose-mustaschen numera sitter på Rooster-sonen och den svettpärlande volleybollmatchen blivit ett strandnära möte i amerikansk fotboll.
Dessvärre återvänder varken Kelly McGillis eller Meg Ryan, men genom nya dominanta kvinnor (bland annat Jennifer Connelly) får man ändå något slag kompensation för det.
Men framför allt handlar det förstås om Tom Cruise – hans glittrande blick, skeva leende, vackra manliga tårar och eviga muskelstyrka.
”Tiden är din värsta fiende”, säger hans Maverick och syftar på stridskonst. Men när Cruise (som ser ut som 45, men fyller 60) möter den jämnårige Val Kilmer (Iceman) som är märkt av cancer både i filmen och i verkligheten, är det snarare tidens obarmhärtighet som drabbar en.
Inte ens Maverick går oskadd ur det. För 36 år sedan var han en kaxig slyngel med framtidsutsikter. Här är karaktären en hjälte, som levt sitt liv så mycket i overkligheten uppe bland molnen att han blivit dömd till ensamhet. Berättelsen tjänar nästan som en spegel av Tom Cruise eget liv som en mystisk, oåtkomlig och ibland omöjlig filmstjärna. En av de allra sista i sitt slag.
Så bra är nya Top Gun
Actiondrama
TOP GUN: MAVERICK
USA. Av Joseph Kosinski. Med Tom Cruise, Miles Teller, Jennifer Connelly, Jon Hamm, Ed Harris, Val Kilmer. Längd: 2:11. Från: 7 år.
