Familjehögtid i stora huset långt ute i obygden. Vuxna barn med partners strömmar in från när och fjärran, matsalsbordet dukas med finporslin och bräckliga mamma tar sin medicin. Festen kan börja. Men det blir inget. För utanför smyger ogärningsmän med djurhuvuden - typ "Bron" - beväpnade med armborst, machetes och storväxta yxor. Blodbadet börjar omgående. Ungefär halvvägs genom filmen får vi klart för oss vilka som satt i gång orgien. Det ökar knappast spänningen, men gör den inte mindre otäck.
De läskiga mördarna får oväntat motstånd från en gästande flickvän som vuxit upp i en familj väl tränad för jordens undergång. Hon kan en del om överlevnad, kämpar väl och är all heder värd. Det är mer än man kan säga om resten av sällskapet. Stilen är brutalt osofistikerad med mängder av blod och mycket smyg i mörka prång.
Skådespeleriet är ibland tillräckligt svajigt för att viss humor ska uppstå, och man behöver inte vara Leif GW för att förstå att den blivande polisutredningen blir svår. Det enda som verkar glasklart är att detta aldrig hänt om de haft mobiltäckning.