Lukas Moodyssons "VI ÄR BÄST!" utspelar sig i Stockholm 1982 och handlar om Bobo (Mira Barkhammar), Klara (Mira Grosin) och Hedvig (Liv LeMoyne), tre tjejer i trettonårsåldern som rostar fiskpinnar i brödrosten och bestämmer sig för att punken inte alls är död och startar ett punkband.
Men de är inte bäst.
De är sämst.
Det låter helt enkelt för jävligt när de försöker spela gitarr och sjunger att de "hatar sport".
Och det är det som är så fint, att Lukas Moodysson i denna hans åttonde långfilm, fortsätter att ge röst, bild och existensberättigande åt ungdomar, och i synnerhet unga flickor, och deras "dödsdömda" drömmar.
Moodysson fortsätter också med sin tradition att plocka okända skådespelare till huvudrollerna, och visst märks det att Barkhammar, Grosin och LeMoyne är debutanter i emellanåt, det känns som att det har improviserats rätt friskt i tagningarna, men för det mesta är det charmigt, och i synnerhet Mira Grosin imponerar rejält som kaxiga Klara.
Men det är ingen ny "Fucking Åmål", ingen ny "Tillsammans" eller ny "Lilja 4-ever".
Tonen och äktheten och inte minst Moodyssons fenomenala pricksäkerhet när det gäller tidstypiska detaljer (de stickade tröjorna med neondetaljer! Arlas senapsgula mjölkpaket!) genomsyrar också "VI ÄR BÄST!", men det bränner inte till.
Inte en enda gång bränner det till ordentligt, det finns inga scener som stannar, så som det brukar med Moodyssons filmer.
Så sent som alldeles nyligen när jag såg filmen om Monica Zetterlund och jazzsångerskan i en scen blir fråntagen sin dotter, relaterade jag till den vedervärdiga scenen i "Lilja 4-ever" när Lilja skiljs från sin mamma.
Det är lite FÖR sött, lite FÖR oförargligt.
När det roliga gula mjölkpaketet från 1982 är urdrucket, är det helt enkelt, tomt.
