Mjölkvit himmel, blå skärgård, vackra spetsar och tvinnade hårtestar.
Men mest är där ansikten, närgånget pornära, glansigt sorgsna.
Nej, den här bearbetningen av Hjalmar Söderberg-klassikern blir aldrig ett stelt kostymdrama, ändå griper passionsdramat inte riktigt tag.
Trots utmärkta skådespelarinsatser är det svårt att känna något för kärleksparet (Gudnason och Franz-Korlof) som vill och inte vill.
LÄS MER: Ett skapligt äventyr och en muskulös svensk
De är nästan som att rollerna är för realistiska och drivna av egenintressen, för att den medryckande sympatin ska infinna sig. Lättare är det då att fäste i Michael Nyqvists godhjärtade huvudredaktör, och den bedragna Dagmar (rörande spelad av Liv Mjönes).
Den riktiga kärleken
Lite undrar jag fortfarande varför man plockar upp "Den allvarsamma leken" i dag. Nog för att det är fascinerande att se hur vi drivs av samma krafter och lustar nu som då för dryga hundra år sen.
LÄS MER: Så bra är filmen "Sommaren '71"
Men det räcker inte riktigt hela vägen. Bäst är filmen när den drämmer till med hela registret: När Lydia till slut får vråla ut sin sorg, när åtrån sköljer över dem och det fumlas med hyskor och hakar, när kärleken fortfarande är ren, ung och genomskinligt klar.
Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.
