Även i den andra Conjuring-filmen återvänder James Wan till skräckfilmens sjuttiotalsmurriga guldålder, och det är inte utan att jag förstår honom. Det är något med färgskalan, kläderna och den föråldrade tekniken av rullbandspelare, brusiga tv-sändningar och telefon med snurrskiva, som nästan per automatik får de kalla kårarna att sprida sig.
Därför är det också en liten njutning att få se paret Ed (WIlson) och Lorraine Warren (Farmiga) ta sig an ännu ett verklighetsbaserat fall. Men den här gången i ett grått England. Enfield heter den lilla orten som 1977 drog blickarna till sig när en ensamstående mamma med fyra barn hävdade att deras hus var hemsökt.
LÄS MER: Så bra är "Money monster"
The Conjuring 2 känns retro
LÄS MER: Så bra är "Robinson Crusoe"
Den bekanta känslan är delvis en nackdel. Man har verkligen sett detta förut. Samtidigt är det kärleksfullt välgjort på en nivå långt ovanför de flesta skräckfilmer. Wilson och Farmiga har en välspelad retroutstrålning, miljöerna känns oväntat skitigt autentiska, men framför allt är det snyggt filmat när kameran glider runt i husets allra kusligaste vinklar och vrår med perfekt tajmad skrämseleffekt. I natt sover jag med krucifixet vid sängen.
Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.
