Men själva filmen, som ändå fick öppna Un Certain Regard i Cannes, är dessvärre en smula fånig. Sentaro (Masatoshi) arbetar som försäljare av plättar med en fyllning av bönpasta, så kallade dorayaki. Han ger ett slitet intryck, och låter jobbet gå på rutin tills den dag han får besök av Tokue (Kiki). Den nippriga tanten verkar närmast desperat efter ett extraknäck i Sentaros lilla kiosk. Han avvisar först 75-åringen och hennes vanställda händer, men kommer på andra tankar efter att ha tvingats smaka på hennes hemlagade bönpasta.
Känslan här är lite trevligt Lasse Hallströmsk. Det bubblar förföriskt i kitteln, och sinnena anar toner av fyllig karamell.
Fast det stannar inte där, utan Tokue propsar även på att man ska ”lyssna till vad bönorna har att säga”. Det är början på ett försök att skapa laddad symbolik som mest landar i urvattnad innehållslöshet. Rollfigurerna är oinspirerat stereotypa, och när ryktesspridningen kring den allt igenom goda tanten går i gång, känns det på förhand ödesbestämt att allt ska sluta i ett lågmält martyrskap.
Vad ”Under körsbärsträden” lämnar efter sig är därför ingen gripande historia, utan främst ett ofantligt sug efter dorayaki.
