För bara ett ögonblick sen brydde jag mig inte om den här artisten.
Men nu sitter Björn Afzelius där, rätt i bröstkorgen, med sina sånger sitt mörker och sitt ljus. Den smala mannen med den bruna skinnvästen, de gula tänderna och ciggen i mungipan. Missförstådd och älskad.
Magnus Gertten och Stefan Berg (tidigare bland annat "Blådårar") har gjort ett skimrande porträtt av artisten som sålt 2,5 miljoner album. Och trots att särskilt början till stora delar består av stillbilder, känns filmen märkligt levande. Kollegan Mikael Wiehe och från-och-till-partnern Marianne Lindberg De Geer berättar vännens historia med målande glöd och, vad jag tror är, nästan ocensurerad uppriktighet.
Bandmedlemmar från Globetrotters bidrar med sitt, och fram tonar bilden av en rastlös man. På turnéerna har han en ny kvinna i varje hamn. Kunde aldrig vara trofast, säger De Geer och återger minnen av hur han kom hem och duschade av sig mer än vägdamm efter spelningarna.
I klipp ser man hans duster med Wiehe, och genom ordväxlingen skymtar ett sjudande mindervärdeskomplex. Ett behov av att gång på gång bevisa sig. Vara bäst.
Men man ser också mannen som många drogs till: En intensiv personlighet med en svaghet för innerliga texter och rättvisa.
Gamla fotografier visar upp övergivna frukostbord med halvurdruckna vinflaskor. Afzelius mot skrynkliga sängkläder. Hans söta små döttrar när de kiknar av skratt. Ett liv. Vardagligt och nära. Precis som musiken med de allvarliga texterna som här vävs in i Afzelius egna liv.
Känslorna kan till slut inte hålla emot längre, och när vi äntligen når fram till "Tusen bitar", då värker tårarna som en bittersöt klump i halsen.
