Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Tillbaka till Bromma"

Ingen homerun. "Tillbaka till Bromma", med Peter Magnusson och Hanna Alström, saknar balans. Foto: Nordisk Film

KOMEDI

Sverige. Av Martin Persson. Med Peter Magnusson, Hanna Alström, Sandra Huldt, Julia Ragnarsson. Längd: 1.33. Från: 7 år.

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Peter Magnusson

3 getingar

Det är lite som att bevittna en cirkuskonst när Magnusson växlar mellan sina tre karaktärer. Han fixar dem alla fint, och man få väl nästan utgå från att de tillhör hans egna favoriter.

-

Hanna Alström

2 getingar

Spelar precis som i "Blomstertid" hustru till Anders. Med sitt perfekta hem och lite väl feminint utstuderade kläder är hon något av en släkting till Mickan i "Solsidan" fast med lite mer hjärnceller och entreprenörsanda. På gott och ont. Som den "vuxna" i förhållandet tillåts hon tyvärr inte bidra med så mycket skratt.

-

Sandra Huldt

2 getingar

Karaktären är mamma till Stevens barn efter ett one-night-stand för många år sen. Numera är hon även kvinnan Kenneth är olyckligt kär i. Huldt lyckas gestalta den här väldigt alldagliga tjejen på ett helt okej sätt, även om rollens funktion mest är att vara ett bollplank för Magnussons karaktärer.

-

Julia Ragnarsson

3 getingar

21-årigt stjärnskott som den uppmärksamma kan känna igen från andra säsongen av "Bron". Gör bra ifrån sig, och det ska bli spännande att se henne i kommande dramat "Stockholm stories".

Peter Magnusson återvänder till barndomens Bromma med en film som är en fortsättning på hans dramakomediserie "Blomstertid" från 2009.

Det är kanske inte så underligt: Med publiksuccéer som "Sommaren med Göran" och "En gång i Phuket" har Magnusson beskrivits som en nutida Lasse Åberg. Men med allvarligare "Blomstertid" fick han ett annat erkännande. Som bonustriumf såldes serien dessutom till USA (där den tyvärr floppade och blev nedlagd efter bara två avsnitt).

Ramen för berättelsen är en "mockumentär" där vi får följa tre killar som gått i samma klass på gymnasiet flera år senare. De är alla förlorare, men i lite olika divisioner.

Steven är en övervintrad "Paradise hotel"-karaktär. Han älskar det ansvarslösa livet, men gör ett försök att växa upp när han får reda på att den 21-åriga flickvännen väntar barn.

Kenneth är ungefär lika socialt kompetent som de mest bortkomna "Bonde söker fru"-deltagarna ni kan tänka er. En pinsam lärare med byxorna uppdragna till midjan. Ledsam, ibland à la "Fyra nyanser av brunt".

Sist har vi Anders som lever "Solsidan"-livet med den tjusiga villan, vackra frun och rara barnen. Född med silversked förväntar han sig en befordran, men får i stället sparken.

Samtliga tre görs av Peter Magnusson som tydligt vill utforska gränsen mellan allvar och skratt. Man får lite känslan av att han vill briljera, och ibland får han faktiskt till det. Men kanske inte så ofta som han tror.

Flera av replikerna känns uppfriskat oväntade i all sin behagliga enkelhet, som när Stevens unga flickvän frågar om hon "får gå från bordet" eller måste duka av efter en middag. En champagneflaska som exploderar i ansiktet i exakt rätt ögonblick skapar spontanfniss.

Men efter en bra första halva tappar filmen balansen mot slutet. Tempot och dramatiken ökar. Olyckorna avlöser varandra, och börjar skära sig mot skratten, utan att det för den sakens skull känns särskilt djupsinnigt.

Jag gillar verkligen att Magnusson vågar göra lite allvarligare komik. Men precis som med "Blomstertid" känns det fortfarande mest som att han är något på spåren, utan att helt ha hittat hem.